Resan närmar sig sitt mål. Svar på när (26 april), var (Rumänien) och hur (med flyg) har vi. Obesvarade frågor finns kvar. Vilken syn kommer att möta oss när vi anländer? Hur stort är glappet mellan våra nuvarande föreställningar om förhållandena i Rumänien och den verklighet som Rumäniens befolkning befinner sig i? Hur kommer vi att reagera på det lidande som präglat barnens, ungdomarnas och de vuxnas liv?
Mina erfarenheter av att jobba med människor har lärt mig oerhört mycket om lidande och om hur man bör förhålla sig till det för att kunna omvandla erfarenheten till en styrka. Har man jobbat inom vården är andra människors lidande något man ofta kommer i kontakt med. Relativt tidigt får man höra hur viktigt det är att man kan stänga av känslor för att stå ut med allt lidande man möts av. Man ska vara professionell och allt vad det innebär. Att stänga av känslor som på beställning är något jag inte riktigt lyckats lära mig. Å andra sidan är det svårt att lära sig något som man inte vill lära sig. Jag tycker det är viktigt att man kan förstå sina känslor och att man kan kontrollera dem. Inte att man stänger av dem. Kan man förresten stänga av känslor på beställning? Omtanke och medkänsla är oerhört viktigt att känna när man kommer i kontakt med lidande människor. För mig har det alltid handlat om att lära mig att hantera och bearbeta de känslor som andras lidande kan väcka, inte att stänga av dem.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig och hur jag kommer att reagera på det. Det jag vet är att jag är så glad och tacksam för all erfarenhet som projektet givit oss och för alla fina och underbara människor vi har träffat. Och oavsett vad som händer i Rumänien kommer jag att vända det till något positivt. Jag kommer att minnas att jag har gjort mer än bara tänkt på människorna där.
Som 17-åring gjorde jag mitt första sommarvikariat på ett äldreboende och jag hann göra en hel del upptäckter om mig själv och livet i övrigt. Jag upptäckte att jag kunde beröra andra människor genom mitt engagemang. Jag kunde minska tant X:s ångest och oro genom att sitta ner en stund och låta henne ventilera sina tankar. Jag kunde påverka farbror X:s livskvalitet genom att erbjuda en promenad ute i det fina vädret eller genom att bara sitta och prata en stund. Jag kunde få tant X att känna sig betydelsefull och fin genom att avsätta extra tid för att rulla upp hennes hår på spolar. Man kan säga att jag blev mycket mer medveten om mitt beteende och hur det kunde influera andra människor. Kanske är det mycket därför som jag idag har en stark tilltro till min förmåga att påverka mitt liv och andra människors liv. Jag vet att oavsett vad som händer finns det alltid något jag kan göra åt det. Och är valen väldigt begränsade kan jag åtminstone välja hur jag vill reagera på den situation jag befinner mig i.
Att jag tror så starkt på min förmåga att påverka andra människors liv gör att jag också känner ett ansvar för andra människor. Något väcks inom mig så fort jag hör eller känner på mig att min hjälp behövs någonstans i världen.
Ibland får man höra att det inte är den enskildes ansvar för vad som händer i samhället, landet eller andra delar av världen. Jag respekterar att man har den synen men jag delar inte den uppfattningen. För mig är det självklart att det är mitt ansvar för vad som händer i det land jag bor i men också det som händer utanför landets gränser.
Enligt 14 kapitlet andra paragrafen i socialtjänstlagen står följande:
” Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd…”
Anmälningsskyldigheten är alltså absolut och det räcker med minsta lilla misstanke om att barn far illa för att man ska ingripa.
Enligt samma kapitel, första paragrafen står detta:
”Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.”.
Allmänheten har alltså ingen anmälningsskyldighet, däremot rekommenderas varje samhällsmedborgare att reagera om de har vetskap om att ett barn far illa.
Detta är en av de viktigaste lagarna vi har. Barn är alltid beroende av vuxnas omsorg och vård för att få ett bra liv och må bra. Men det är inte enbart våra barn i Sverige som har behovet av vuxnas stöd och omsorg. Barn i hela världen behöver att någon reagerar när deras grundläggande behov inte blir tillgodosedda. Hur kommer det sig att det räcker med minsta lilla misstanke om ett barn far illa i Sverige för att man ska reagera när vi har starka bevis på att barnen utanför våra gränser dagligen far illa. Barn som dör av svält, barn som tvingas jobba för att försörja familjen och barn som våldtas. Varför är de barnen mindre värda?
Min dröm handlar om att
alla människor på denna planet ska reagera vid minsta lilla misstanke om att ett barn någonstans i världen far illa.
Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka ER alla som har reagerat på det här projektet. Ni har reagerat på att det finns människor som behöver Er hjälp. Ni har gjort hela den här resan möjlig att genomföra.
Jag vill ge ett jättestort tack till Labbe och Dane som startade ett projekt med syftet att hjälpa vårt projekt att bli större. Jag har skrivit tidigare att Labbe och Dane hade en stor överraskning som vi skulle skriva om senare. Deras projekt gick ut på att knacka dörr för att sprida informationen om oss och samtidigt be folk att skänka 1 krona för att stödja vårt projekt. Idén var fenomenal tyckte vi på Exist. Bakom varje krona skulle det finnas en person som har lyssnat på budskapet och reagerat på att det finns människor som är i behov av deras hjälp. Jag och Carro insåg dock att detta inte skulle vara en lätt utmaning. Att knacka dörr är inte så populärt i Sverige, vilket Labbe och Dane också kom att inse. Projektet gick inte som de hade hoppats på. Folks kritiska tänkande verkar ha gått lite överstyr. Vi på Exist är dock jättestolta och glada över deras engagemang. De reagerade på vårt budskap och gjorde det de kunde göra och mycket mer. De ställde frågan: Vad kan vi göra för barnen i Rumänien? De valde att ta ansvar för det som händer utanför vårt lands gränser. Vi är oerhört tacksamma för den stora summa pengar som de har skänkt till Exist. När det inte blev som dehade planerat valde de att göra något i alla fall. Tack!
Ett jättestort tack till min syster, Shehrije som också skänkt en massa fina barnkläder och leksaker. Tyvärr har jag inga bilder på det som hon skänkte, eftersom Kurt kom och hämtade grejerna innan jag hann fota dem.
Jag hann dock ta ett kort på det som min svägerska, Meli, har skänkt. Tack, Mel. Jag vet att du rensade garderoben och tvättade alla kläder i ditt höggravida tillstånd. Du är en ängel!
Sedan vill jag tillägga några ord om min bästa väninna Carro.
Carro, du är en av de absolut finaste människorna jag har träffat. Jag är så otroligt tacksam för att ha träffat dig. Du är en sådan varm och kärleksfull människa med ett jättestort hjärta. Jag är så glad att jag har gjort den här resan tillsammans med dig. När jag pratar om mina värderingar och min syn på livet, så ler du för du vet vad jag pratar om. Du säger inte: Du är naiv och det där är inte ditt ansvar. Istället säger du: Jag vet. Jag förstår. Det är möjligt. Och ibland säger du ingenting för du behöver inte det. Dina ögon och ditt kroppsspråk säger allt som ska sägas. Jag värdesätter dig och vår fina vänskap. Jag älskar dig.
