Existera

Så var den stora dagen äntligen kommen

2010-08-22T06:17:00.000-07:00

Efter 8 månaders intensivt arbete med projektet hade den efterlängtade resedagen äntligen kommit. Vi närmade oss målet. Exalterade och jättestolta över det engagemang som legat bakom arbetet var vi nu beredda att träda in i en annan värld med andra människor, andra levnadssätt, andra seder och kulturer. Vi upplevde ett potpurri av känslor. Nyfikenhet, förväntan, stolthet, hopp, glädje och makt blandat med rädsla, förvirring, oro och olust. Om varje känsla hade en färg skulle den här känslokombinationen vara mycket intressant att skåda på en målning. Aldrig någonsin hade de här känslorna upplevts samtidigt. Aldrig någonsin hade en resa känts så betydelsefull och mäktig. Alla har nog någon gång fångats av en bok som man bara inte kan sluta läsa. En fängslande inledning, intressanta miljöer, trovärdiga karaktärer och nya infallsvinklar som gör att man låter sig slukas av innehållet. Boken blir på något sätt helig och man vill inget annat än att vara närvarande i de känslor som väcks genom läsningen. Precis så har vi känt med vår resa. Från resans start till resans avslut har vi låtit oss uppslukas av allt vi har gjort. Rumänien är som en bok man inte kan lägga ifrån sig. Rumänien är som en bok man vill läsa om och om igen.

Ni minns det svåruttalade Eyjafjallajökull (och som man behöver googla på Island och vulkanutbrott för att veta hur det stavas) som var orsaken till att många resor blev inställda? Då minns ni också att även vårt flyg till Rumänien riskerade att stoppas. Vi visste att Eyjafjallajökull inte var påhittat. Vi ville gärna tro det men faktum var att vulkanutbrottet på Island var ett faktum. Och kunskapsmässigt förstod vi att detta kunde sätta stopp för det som vi hade jobbat så mycket för men rent känslomässigt trodde vi inte att vår resa skulle låta sig drabbas av det. Dagarna innan resedagen höll vi oss uppdaterade om askmolnets spridning över Sverige, inställda flyg, svenska flygplatser osv. MEN det var som att vi visste att vi skulle få komma iväg. ”Jag har bestämt det” brukade Carro säga när Camile hade sina ”tänk om-moments”.

DAG 1

Vi mötte upp varandra på busshållplatsen närmast Willys

Förväntansfulla och grymt peppade!

Peder följde med oss till tågstationen.

Väl framme på tågstationen hämtade vi våra beställda biljetter. Vi skulle ta oss till Skövde med tåg för att därifrån ta bussen till Skara. Vi var mycket tacksamma över möjligheten att få visa människor vi aldrig har träffat att vi och så många andra som har hjälpt oss med projektet, bryr oss om dem.

På tågstationen fick vi ett glädjande SMS från Lotta, en av projektets stora stöttepelare. Hon ville önska oss lycka till. Lotta är minst sagt en oförglömlig person. Tillsammans med sina grannar fyllde hon våra vardagsrum och sovrum med kläder, leksaker, skor och massa annat.

Vi ville visa Lotta exakt hur peppade vi var inför resan genom att skicka ett MMS till henne.

En bild som säger mer än tusen ord.

Bussen som skulle köra oss till Skara inväntades med stor spänning vid Skövde resecentrum. Snart, snart, snart....snart skulle vi vara DÄR.
Karolinas val av klädsel bjöd på mycket skratt under resans gång. Camile hade tittat på majvädret över Rumänien och anpassade sin packning efter det. Karolinas packning anpassades dock efter det svenska vädret. Väl framme i Rumänien åkte hennes mössa, halsduk och jacka snabbt ner i väskan.

Här sitter vi på bussen som ska ta oss till Per i Skara. Fortfarande grymt förväntansfulla och peppade passar vi på att knäppa lite kort på oss tillsammans.

Väl framme i Skara skulle vi mötas av en rumänsk man vid namnet Liviu. Karolina hade pratat med honom i telefon ett antal gånger men vi hade ingen aning om hur han såg ut. I tron om att vi visste hur rumänska män såg ut gick blickarna fram och tillbaka på alla människor som stod där, i sökandet efter en mörk man. Ingen matchade vår selektiva sökning. Efter att ha virrat omkring lite utvidgade vi vår sökning i hopp om att finna Liviu. Denna gång tittade vi efter sökordet "man". Och vi fann honom. Han var inte särskilt mörk. Det visade sig att Liviu hade letat efter två blonda svenskar. Till hans förvåning var vi inte särskilt blonda.

Efter den roliga incidenten skjutsade Liviu oss till Skaraterminalen och vi möttes av Per i dörren. Ni som har följt bloggen minns vem Per Strid är. De nya läsarna bör dock veta lite om denna fantastiska man. Per är en genuin eldsjäl som tillsammans med sin familj i många år kämpat för att förändra förutsättningarna för människor i utsatta länder. Läs gärna mer om honom på hans hemsida http://skaraterminalen.se/relief.html. Hans hjälpsändningar når utsatta människor i flera olika delar av världen. Att träffa någon som han var minst sagt inspirerande. MEN det var inte förrän vi hamnade i Baia de Arama som vi förstod hur mycket påverkan och förändring denna man hade gjort på de fattiga människorna i byn.

Vi fick en stor kram av Per. Detta var alltså första gången vi träffade honom. Vi hade enbart haft telefon- och mailkontakt tidigare. Vi hade massa frågor att ställa till honom. Vi ville veta detaljer kring resan, vilka människor som skulle möta upp oss i Rumänien, var vi skulle bo, hur vi skulle bo osv. Men med den knappa tiden som var kvar fick en del frågor lämnas obesvarade. Den viktigaste informationen hade vi dock fått på förhand, så att vi kunde känna oss lugna och trygga.

Vi fick träffa några av Pers anställda och då passade vi på att knäppa lite kort på dem.

Innan vi lämnade Skaraterminalen gav Per oss 2000 kr som vi fick spendera hur vi ville. Vi fick själva välja om vi ville skänka dem eller använda dem till något vi behövde. Vi behövde inte begrunda det särskilt länge. Det var bara självklart att pengarna skulle skänkas.

Sammanlagt var vi på Skaraterminalen en halvtimme och sedan var det dags att åka mot Göteborg och ”Göteborg city airport”. När vi lämnade Skara var vi ännu gladare, mer förhoppningsfulla och lite rikare. Det här skulle bli bra!

En av Pers chaufförer skjutsade oss och Liviu till Göteborg.

Under bilfärden överraskade Liviu oss med goa smörgåsar. Vi kom ganska snart att förstå att detta bara var början på allt smått och gott som den mannen skulle bjuda oss på.

Smörgåsarnas ursprung blev ett diskuterat ämne under bilfärden. Var det svenska eller rumänska smörgåsar? Innehållet skvallrade dock om att det var rumänska smörgåsar. Goa var dem i alla fall.

Under bilfärden fick vi reda på att vi inte skulle åka till Bukarest (som vi trott) utan Budapest, vilket betydde att vi skulle åka till Ungern och inte direkt till Rumänien! Någon skulle hämta oss i Ungern för att skjutsa oss med bil till Rumänien. Vem denna någon var hade vi ingen aning om. Men Liviu skulle vara med oss hela tiden eftersom vi skulle övernatta hos hans familj. Här gällde det att bestämma sig för att verkligen lita på dessa människor. De var ju egentligen främlingar för oss och de var de enda vi hade att förlita oss på i det nya landet. Att ge sig in i en främmande situation med människor som för oss var fullkomliga främlingar var ett risktagande. MEN ni vet den där känslan man får i magen som fungerar som någon slags vägvisare (intuition?), den känslan sade oss att den här resan skulle bli bra. Spänningssökande Camile försökte dock vid ett flertal gånger krydda den långa resan genom att beskriva olika skräckscenarier som kunde inträffa under resans gång. Men Karolina lät sig inte skrämmas upp av detta. Det var väl tur att hon kände Camile lite för väl.

Planet skulle flyga kl 15.00. När vi kom fram till flygplatsen så satte vi oss ner och bekantade oss med varann. Liviu berättade för oss om Rumänien, hur hjälparbetet har gått genom åren i Sverige och hans egen relation till Per. Han berättade också om Baia de Arama, svårigheterna där och att han själv kom från fattiga förhållanden. Han lyckades få jobb som lastbilschaufför och träffade Per som anställde honom inom Skaraterminalen som lastbilschaufför. De två fann varann direkt och Liviu beskriver Per som en ”second father”. Det råder ingen tvekan om vilken påverkan Per har haft på Livius liv och den tacksamhet Liviu känner mot honom. Nu har han ett eget företag men samarbetar fortfarande med Per. Per hyr in arbetare från Rumänien och Liviu är deras arbetsledare och åker en gång i månaden till Skara.
Vi berättade lite om oss själva, beskrev projektets födelse och utveckling och vilket engagemang som legat bakom arbetet. Det var med mycket stolthet vi berättade om den hjälp som vi hade fått av allmänheten för att genomföra projektet.

Passkontroll.

Liviu i egen hög peson. Karolina följer tätt bakom honom. Camile fotar.

När vi kommit innanför Gaten så satte sig Liviu ner med våra väskor och antydde att han allt visste vad kvinnor gillar och pekade på shoppingstråket inne på Gaten – så vi tog oss en runda.
Dock hade han nog inte riktigt räknat med exakt HUR länge denna runda skulle pågå – så när vi kom tillbaka såg han lite smått besvärad ut och så fort vi satte oss ner så gick han i rask takt mot toaletterna.

Karolina i parfymernas värld

På flygplatsen får Camile obehagliga flashbacks från en tidigare flygresa då hennes dyra nyköpta bodylotion omhändertogs av flygpersonalen då detta var förbjudet att ha med i handbagaget. Karolina tillfrågas om hon har parfymer, schampo eller liknande i sitt handbagage. Därav åkte hennes ”Be delicious” ner illa kvickt i Camiles resväska.

Och så var det dags då!

Hej då, Sverige!

Buna ziua, Romania

När vi klev på planet ville Liviu hela tiden bjuda oss på nötter, snacks och dricka och vi som inte är vana vid sådan generositet i Sverige var aningen osäkra på hur vi skulle hantera det. Det var ju jättefint och omtänksamt av honom och vi uppskattade hans vänlighet. Liviu kändes genuin.

Camile som hade sin kamera i högsta hugg under resan ville naturligtvis filma de spännande flygvärdinnornas säkerhetsinstruktioner innan ”Take-off”. Detta gillades inte av personalen som framförde ett stort ”NO NO” både i högtalaren och via flygvärdinnans arga blick och gester!

Ca 2 timmar senare landade vi i Budapest.

Budapest flygplats.

Här kommer Karolinas bagage - den blåa ryggsäcken.

Och så Camiles gråa resväska.

På Budapest flygplats väntade vi på vår skjuts men när denna visade sig vara försenad så bjöd Liviu oss (åter igen) på ungersk Gulasch-soppa.

När skjutsen väl kom så visade det sig att vi inte var de enda resenärerna och därför skulle det dröja ytterligare ett tag innan vi kom iväg.

Vi fick därför besöka en galleria i väntan på de andra resenärerna.
Där kunde vi växla pengar eftersom det nu framkommit att vi inte kunde använda oss av Euro varken här eller i Rumänien. Eftersom Camile behövde köpa en tandborste och Karolina något att dricka så växlade vi även en slant till Ungerska pengar. Efter att Liviu bjudit oss på så mycket så sa vi att nästa gång skulle vi bjuda honom på mat. Vi ville återgälda hans vänlighet.

Vi gick till Burger King eftersom han trodde att vi var hungriga och vi trodde att han var hungrig – trots att det sen visade sig att ingen egentligen varit särskilt hungrig. Detta var alltså kort efter att gulaschsoppan förtärdes.

Han beställde ett vanlig hamburgemål och vi tog minsta möjliga hamburgare. När han såg detta kände han sig genast dum över att vi hade så lite att äta så utan att ens tveka delade han upp sin hamburgare i 3 delar. Vi var helt tagna av den fina gesten. Det var som att generositeten inte visste några gränser här. I smyg fotade vi den uppdelade hamburgaren.

Ett minnesvärt ögonblick.

Här satt vi sedan i minst en timme och pratade om allt möjligt. Liviu berättade om Rumäniens historia och hur landet har större klyftor mellan fattiga och rika och att Rumänien enligt honom oftast har förlorat i diplomati med andra länder och så förlorat en stor del av dess tillgångar vilket försvårat fattigdomsproblematiken.

När de andra resenärerna väl kom så började den fem timmars långa bilfärden mot Rumänien. Kring ett på natten anlände vi till staden Timisoara på Rumäniens västsida.

Dana (Daniella, Livius fru) mötte upp oss i dörren, pussade sin make och bjöd på iste och chokladmuffins. Vi satt och pratade en liten stund men sedan var det dags att gå och lägga oss. Liviu sa att vi kunde ta sovmorgon och sedan la han till att vi kunde sova ända till klockan 9 (haha sovmorgon?).
När vi tittade på klockan insåg vi även att tiden var +1 timma i Rumänien (vilken den inte var i Ungern).

Detta var alltså vårt sovrum. Ett mycket vackert inrett rum. Boy if we slept good that night!

DAG 2

Kl halv nio väcktes vi av telefonsignalen. Enligt gårdagens överenskommelse skulle vi upp kl 09.00 för att bli hämtade av pastorn och hans fru kl 10.00. Trötta som vi var drog vi ut på uppvaknandet lite och låg sedan kvar i sängen för att helt enkelt smälta in gårdagen. Kl 09.30 möttes vi av en mycket trevlig syn i köket; tända ljus, en lugn och rogivande musik hördes i bakgrunden, bordet var elegant dukat, doften av det härliga morgonkaffet hade spridit sig i rummet och en härlig och generös frukostbuffé stod framdukat innehållande gurka, skinka, ost, smör, kycklingkorv, omelett mm. Vi kunde inte tro våra ögon. Allt kändes som taget ur en vacker film. Frukostbuffén var så tilltalande att vi snabbt satte oss ner för att börja avnjuta den härligt hemlagade frukosten. När vi tittade upp var Liviu och Dana kvar i stående position och väntade på att vi skulle be en bön tillsammans. Vi rättade snabbt till vårt misstag, satte oss upp och höll våra händer i en bönställning. Här gällde "följa John". Gör som de andra gör så vet du att du gör rätt. Detta med att be och tacka Gud för maten kändes mer än rätt. Bönen gav måltiden en helt annan betydelse. Måltiden blev betydelsefull, värdefull och vi kände tacksamhet för maten.

Efter frukosten fick vi träffa Livius tre mycket trevliga anställda som jobbade på ett kontor bredvid huset han hade byggt upp.

Här jobbar Livius anställda

Livius vackra hus.

Livius och Danas hundar

Därefter visade Dana oss familjebilder. Det var allt från bröllopsbilder till barnens födelsedagar. Vi kände inte de här människorna men några albumvisningar senare kändes de inte som främlingar längre. Vi kände oss ärade att få ta del av deras liv på det sättet och att vi hade fått lära känna dem lite bättre.

Pastorn (brother Sam som han kallades) och hans fru Pompilia (Pompi)dök upp runt elva tiden. De bodde i byn som vi skulle besöka, Baia de Arama och det var de som skulle ta hand om oss under tiden vi skulle vara där. Det blev ett minst sagt intressant möte. Vad har ni för bild av en pastor och en pastorsfru? Tänk efter. Man kan nog säga att vi hade en mer traditionell bild av dem. Vi trodde att de skulle vara äldre och inte så utmärkande. Så vilka möter upp oss om inte de två mest västerländska och coola människorna någonsin med solglasögon, glittriga långa naglar och jättehärlig attityd. De var unga (38-45)och var nästan lika högljudda som vi var. Vår syn av en pastor och en pastorsfru var inte negativ på något sätt, vi förväntade oss bara inte att de skulle se ut precis som vi. Förutfattade meningar möter verkligheten. Och verkligheten är så mycket mer än det vi tänker om den. Visst är det fantastiskt ibland när vi testar våra tankar och verkligheten ändrar dem? Love it!

Bilresan till Baia de Arama skulle ta 5 timmar. Vi tittade nyfiket på alla ställen vi passerade för att få en uppfattning om landet och dess kultur. Det visade sig att brother Sam och Pompi kunde väldigt lite engelska, vilket såklart försvårade kommunikationen oss emellan. Men vi förstod ganska snabbt att även dessa människors generositet inte hade några gränser. Bilfärden började med att de gav oss kex och dricka, 2 timmar senare blev vi bjudna på varma goa baguetter och jättegott kaffe.

Varm baguett

Pompi var verkligen som en frisk fläkt. Hon skrattade högljutt och var så vänlig mot oss. Brother Sam var trevlig och snäll men till en början mer reserverad. Vi upptäckte att de båda trodde att vi var skolungdomar i åldrarna 17-18 och att vi höll på med ett skolprojekt. Sanningen berättades och alla fyra utbrast i hysteriskt skratt. Såg vi verkligen så unga ut? Nej, det köpte vi inte. Det var nog snarare vårt beteende och våra synkroniserade skratt som sände ut fel signaler.

När vi närmade oss byn förundrades vi över den rumänska naturens skönhet. Vi var omgivna av höga snöklädda berg i vackra färger. Vad världen kändes vacker i detta ögonblick. Brother Sam och Pompi stannade bilen vid vägkanten och lät oss beundra utsikten under den tystnad som rådde där.

Vi och Pompi

När vi äntligen var framme i den fattiga byn, Baia de Arama visade Pompi och brother Sam oss var vi skulle bo. Vi hade trott att vi skulle få sova i deras hus men eftersom det var trångt där fick vi bo på ett litet motell, vid namnet Casa Alba, som betyder vita huset. Det var det finaste motellet i det området. Vi var nöjda. Pompi ville därefter bjuda oss på mat (igen). Vi gick till en restaurang där Pompi kände ägaren. Brother Sam gick iväg för att arbeta. Pompi beställde en rumänsk specialrätt till oss. Detta efter att Camile säger att hon inte äter fläskkött. Hon såg så glad och förväntansfull ut och sa att alla gillar den här rumänska rätten. Vi ansågs vara viktiga gäster som skulle få det allra bästa. Specialrätten kom, en soppa av kokött. Detta kunde väl vi äta. Det var bara det att soppan luktade konstigt, smaken var vidrig och köttbitarna var små, vita och sega. Vad var detta egentligen? You like? frågade Pompi ett antal gånger. Yes! svarade vi och ansträngde oss för att svälja ner soppan med vatten, vitlök och bröd. När Karolina frågade vad det vita var för något fick vi reda på att det vi åt var koinälvor. Efter att Camile på svenska säger "jag dör" ett antal gånger tar Karolina mod till sig och säger "we can´t eat this". Vi ville inte verka oartiga eftersom det ändå var vår första dag med henne och detta var trots allt en rumänsk specialrätt men det var alltså lite för speciellt för oss. Vi kunde bara hoppas på att hon inte skulle missförstå. Ingen fara svarade Pompi, huvudrätten kommer snart och det är kyckling. Och vi som trodde att detta var huvudrätten.

Det var lika gott som det ser ut på bilden.

Efter restaurangbesöket följde Pompi med oss upp till motellrummet, gav oss en påse med frukt och sa att vi skulle låsa efter oss och att vi inte fick lämna rummet. Eftersom byn var liten så spred sig ryktet snabbt om vilka vi var och varför vi hade kommit. Det var farligt för oss att vistas ute sent utan brother Sam och Pompi i ett område där kriminaliteten var hög. Vi förstod allvaret i det hela och gjorde som hon sade.

Senare hördes skrik och vrål från hängrummet utanför vårt motellrum där ett flertal män hängde. Skriket eskalerade och vi hörde ett dunk på dörren. Det krävdes inte mer för att vi skulle bli livrädda. Pompi hade ju gjort förarbetet och skrämt upp oss. Vi låste in oss på toaletten och skrämde upp varandra med olika skräckscenarier. Vi ville ringa till brother Sam och Pompi men vi hade såklart glömt att ta deras telefonnummer. Vi messade Liviu och fick inom en kort stund ett nummer till dem. Med oss i toaletten hade vi tagit något som vi kunde försvara oss med. Detta var vad vi hittade i rummet.

Efter att ha varit inlåsta i kanske 40 minuter utan att det hände något mer brast vi ut i skratt för att vi hade överdramatiserat det hela. Vi bestämde oss för att inte bli uppskrämda, tog oss ut till sovrummet och skriket utanför rummet fortsatte som vanligt. Camile var inte lika nöjd som Karolina med att gå tillbaka till tryggheten. "Det var ju mer spännande när vi trodde annat" menade hon.

DAG 3

Vi vaknade utvilade och välbehållna. Det var dags för Karolina att göra det som hon hade fruktat, nämligen att duscha håret och låta det blir lockigt. Hur skulle hon klara sig utan sin kära plattång?

Utsikten från vårt motellrum

Dags för frukost

Vi åt frukost på motellet (allt vi beställde var redan betalt)och försökte göra oss förstådda med ”omeletta simpla, omeletta cascaval, Salam”. Folk rökte inne på restaurangen och Camile mådde dåligt av röken så vi fick sätta oss utomhus. Vi började genast prata om om hur det kan uppfattas att vi sitter utomhus och äter. Kanske uppfattas det som ohyfsat om många fattiga som lever i området har dåligt med mat – och vi sitter ute och ”visar upp oss” offentligt när vi äter? Vi hade inga svar, bara frågor och spekulationer.
Vi väntade på Pompi som var försenad. Idag skulle vi till dagisbygget "Gradinitza" där vi skulle leta efter våra säckar från Sverige. Idag skulle vi börja med utdelningen och vi ville komma igång så fort som möjligt för att hinna med så många familjer som möjligt.

På dagisbygget

Containern, Brother Sam och hans medarbetare

Borther Sam bad sina medarbetare att hjälpa oss med säckarna. De förstod dock inte att allt inte var vårt och därför tog de bara ut säckar på måfå. Vi fortsatte att leta efter saker som vi kände igen från Sverige. Vi hittade lite leksaker och ett antal kassar vi kände igen men mycket av det som vi såg i containern var omsorterat eller bara väldigt svårt att hitta.

Containern var väldigt stor och när vi klev in så klev vi ju över lager på lager av säckar.

Längre in så kröp man nästan längs taket som var hett och där inne fanns ingen belysning.

Karolina hittar något hon känner igen

Jajamän...den känner vi igen.

Den är också vår

Sökandet fortsätter

Det känner vi också igen

Och mera igenkännbara saker

Vi kände att vi slösade tid på att leta efter endast våra saker och insåg att huvudsaken faktiskt var att vi tog med oss de saker som familjerna behövde – oavsett om dessa saker kommer från just insamlingen i Örebro eller inte. Vilket fall som helst så kom allting ju från Sverige.

Mel, känner du igen den vita plastväskan?

Vi väntade in en medarbetare som åkt till banken för att växla in våra Euro mot Lei och vi kontrollräknade pengarna lite snabbt

(och ordentligt på motellet senare, allt stämde).

Utdelningen börjar
Om vi tyckt att Baia de Arama sett fattigt ut inne i ”stan” så var det betydligt värre ute på landet. Vi åkte till ett område några kilometer bort där vartannat hus var under all värdighet.

Första huset vi besöker bor sora Lotzina och frate Dan och deras 6 barn. Barnen är lite blyga. Vi har svårt att förstå hur detta ska göras på bästa sätt för att ingen ska känna sig generad över att vi två tjejer kommer och ger pengar och massa saker till barnen. Vi ger i alla fall gosedjur och kläder och 80 Lei (20 Euro, 200 kr).

I andra huset vi besöker bor sora Maria. När vi går upp mot hennes hus står hon och sopar gårdsplanen lite snabbt inför vårt besök. Man ser att trots husets skick så vill hon visa det från sin värdigaste sida. Ett väldigt berörande möte med många varma kramar och kärleksfulla ögon.

När vi vandrar ner på väg mot nästa hus möts vi av områdets alla barn som nu säkerligen fått nys om att vi delar ut leksaker =)
Vi plockar fram det vi har (gosedjur, leksaker) och kaoset är ett faktum. Det är svårt att få en struktur som håller längre än någon minut. Man vill ju inte bara dela ut leksaker utan gärna att de ska få välja någon som passar just honom eller henne men ja, det är lättare sagt än gjort.

En annan familj vi besökte fick vi smyga med pengarna eftersom mannen i huset tog de pengar som fanns och spenderade på annat än mat till familjen. Alkoholism och drogande är vanligt bland dessa fattiga och det är inte så svårt att förstå. Fattigdomen, frustrationen och bristen på framtidshopp och värdighet gör att människor förlorar känslan för rätt och fel och destruktiva livsstilar är vanligt. Pompi menar även (och det har man nog även läst) att romerna länge haft problem med alkoholism och andra sociala problem i familjerna. De har ju levt ett tufft liv i generation efter generation – utstötta och avskydda av alla. De lär sig att stjäla för överlevnad och denna cirkel är hemskt svår att bryta.

Hos sora Anikka blev vi inbjudna i huset och i detta pyttelilla 3-rums ”hus” bodde hon och hennes man med 7 barn. I barnens rum hittade vi en leksakshäst vi känner igen från vårt lass från Sverige. Pompi berättade att de varit och lämnat två säckar några dagar innan vi kom.

Något vi inte kunde förstå är hur dessa människor lever i de här husen under vintern. Många av husen var kalla t.o.m. denna årstid då vissa dagar var 26+ grader. Väggarna var i sten med textiler hängandes över och nästan alla tak såg fallfärdiga ut och med noll värmeisolering.
De hade inga toaletter eller duschar och tvättar antagligen kläderna i en liten bäck som rinner där bredvid.

Efter att vi besökt 5 familjer sammanlagt så började vädret trilskas och det började spöregna och åska. Och vilket åskväder! Det dånade mellan bergen. Men lika snabbt som det kom så var det över på 5 minuter.

Sen var det dags för lunch. Vi åt på samma restaurang som gårdagen fast vi skippade terrassen pga. vädret.
Pompi skämmer bort oss. Vi mår nästan dåligt över att äta oss så mätta efter vad vi sett men vi inser att Pompi bli väldigt glad över att vi har det bra – så vi äter och ser glada ut. Denna måltid slipper vi dessutom både komage och otrevliga djurbehandlingar och äter en god måltid och får italienskt kaffe. Pompi planerar att eftermiddagen ska ägnas åt att besöka ett ortodoxt nunnekloster i Tismana som ligger som en grannkommun till Baia de Arama. Här bor betydligt rikare människor och detta syns tydligt på husen. Vasil och hans fru följer med på utflykten. Hans fru har aldrig varit där tidigare trots att hon bor i Baia de Arama. Även här förstår vi att de antagligen inte besöker detta ställe särskilt ofta men att de vill visa oss sina stoltheter för att vi inte bara ska minnas Rumäniens misär.

Vasil(vår chaufför i Baia de Arama) hans fru och son och vi

Klostergården är belägen på en oerhört vacker plats mellan bergen och hela området andas ”SPA” =)

Nunnorna är heltäckande svartklädda och de är väldigt frånvarande oss. De verkar ha det bra på klostergården och en nunna står och borrar något inne i kyrkan. Det är hundar överallt som springer omkring.

Pompi köper oss ortodoxa armband och små doftande stenar. Hon vill att vi ska ha det för att minnas den här dagen.

Pompi ville bjuda på mat efteråt och trots att vi var allt annat än hungriga så ville vi inte tacka nej. Dagen innan frågade hon om vilka våra favoriträtter var. Karolina försökte förklara att hon tycker om nötkött. För att förklara ordet nötkött på engelska tog vi spaghetti som exempel. Spaghetti är inte Karolinas favoriträtt men språkbarriären gjorde att spaghetti tillskrevs vara hennes favoriträtt och till middag skulle vi inte få annat än spaghetti.

Hos Pompi

Hon berättar stolt om sin dotter Ariana som läser Musik i Timisoara och spelar sedan upp en skiva med henne. Pompi berättar sin livshistoria mellan tårar och skratt.
Pompilia kommer från Timisoara från början och även Sam. Pompi var ortodox och Sam var baptist (protestantisk kristen). När människor från olika religioner gifter sig i Rumänien så måste den ena partnern konvertera. Om det var på detta sätt som Pompi blev baptist har vi svårare att avgöra men så småningom är de båda ändå baptister.
De får en flicka – Ariana och när hon vara var ca 5 år så kände både Pompi och Sam att de hade ett ”kall” till Baia de Arama. De är båda starkt troende (liksom i stort sett hela Rumänien) och ville följa Gud. Därför valde de att lämna Ariana där så att hon fick bo på internatskola och även huset lämnades kvar och står och väntar än. I 20 års tid har de sedan hjälpt människor i detta område och Sam har arbetat mycket hårt. Han börjar kl 8 på morgonen och kommer hem kl 10 på kvällen. Han är även pastor i kyrkan där och sitter på nätterna och studerar Bibeln och skriver predikan.
De första 18 åren bodde de själva bokstavligen i ett råtthål men de senaste två åren har de fått lov att bo i ett hus som de lånar av Restaurang-ägarinnan. Det är här vi är nu.
Att berätta allt detta, vad de offrat för detta hjälp-arbete är väldigt känslosamt för Pompi som gråter mycket mellan orden.
Vi köper med oss 4 skivor med Ariana hem och ber henne ge pengarna till Ariana. Under tiden som Pompi lagar mat så lär vi oss nya rumänska ord genom en ordlista.

Vi får även ta en titt på ritningen av det som ska bli ett dagis, soppkök och brother Sams och Pompis hem.

Vi berättar för Pompi att vi vill träffa många fler familjer imorgon, minst 25 familjer. Pompi säger att vi förmodligen inte kommer att hinna besöka så många familjer men att vi får se.
Vi kommer hem kring 10. Liksom Sam. Vi diskuterar detta med att vi kanske inte får träffa så många familjer som vi önskar och vad vi ska göra åt det. Pompi vill ju så gärna visa oss Baia de Aramas stoltheter så att vi inte kommer hem med en snedvriden bild av byn och detta kunde vi förstå men vi var här av en anledning och vi ville inte att något skulle stå i vägen för det. Diskussionen mynnade ut i en idé att besöka det fattiga området på egen hand om Pompi inte hade tid att följa med oss. Vi ville att vår hjälp skulle nå ut till så många som möjligt även om det innebar att vi riskerade att utsättas för rån och dylikt. Viljan att hjälpa var så mycket starkare än rädslan för att bli rånad.

DAG 4

Även denna dag påbörjades med frukost på motellet. Vid det här laget hade vi lärt oss rumänska hälsningsfraser och kunde beställa frukost på egen hand. Vi lärde oss några fraser som vi kunde säga till familjerna vi skulle besöka, som "hur mår du" och "Gud välsigne dig" (de här människorna var mycket religiösa). Vi repeterar snabbt fraserna över frukosten och hoppas på att minnet inte ska svika oss när de väl behöver plockas fram.

Kvällen innan hade vi bestämt att Sora Sofina skulle komma och hämta oss och gå med oss till Gradinitza (dagisbygget). Vi hade bestämt oss för att hjälpa till med dagisbygget under en hel förmiddag. Brother Sam förvånades över att vi ville vara där och hjälpa till men han verkade uppskatta det. Medveten om att folk i det här landet är väldigt avslappnande kring tider så väntar vi kvar på motellet ett bra tag. Så småningom bestämmer vi oss för att gå till Sofinas hus och knacka på (Pompi hade visat det för oss dagen innan) och när vi kommer dit står det en man innanför staketet som vi antar var hennes granne. Vi frågar honom efter Sofina och han går upp och tittar efter. När han kommer ner säger han ”Gradinitza” och då är det bara för oss att börja vandra ditåt själva.
Med dessa språkbarriärer vi har är missförstånd nästan vanligare än att man faktiskt förstår varann så kanske vi missuppfattat något kring detta. Hur som helst vill vi ju inte bli senare nu är vad vi redan är så vi börjar gå. Passar på att knäppa kort på sjukhuset och skolan och bestämmer oss samtidigt för att besöka dessa imorgon. Sista biten efter skolan och innan Gradinitza går man på något som liknar ett industriområde. Hundarna här kan vara farliga eftersom de är hungriga och lever hemlösa i flock. Emot oss kom det 4 hundar och vi stålsatte oss för att de inte skulle känna vår rädsla. Lyckligtvis passerade hundarna utan så mycket mer än några ögonkast.

Väl framme på Gradinitza ser vi bara män (kvinnorna kommer senare) och Sam tittar på oss lite förvånat. Anledningen till att Sofina inte hämtat oss var att det regnat under natten och Sam ansåg att vi skulle bli smutsiga i leran. Men vi skulle inte låta oss skrämmas av lite smuts och lera. Här skulle arbetas.

Vi kände oss som dugliga arbetare. När dagiset är färdigbyggt kan vi faktiskt säga att vi var där och hjälpte till. Att få ta del av något som kommer att vara så betydelsefullt för byns barn känns underbart.

Solen stack fram någon timme senare och torkade bort allt regn.

Våra arbetsredskap passade oss som handen i handsken.

När det var klart kände vi oss redo för en ny arbetsuppgift

Arbetsledaren (brother Sam) verkade imponerad. Snabbt tilldelade han oss en ny arbetsuppgift men bad killarna på jobbet att inte hälla över så mycket stenar i våra hinkar.

Vi började bli lite trötta

Brother Sam och en av arbetarna

Det tål att nämnas att de som hjälper till med dagisbygget gör det oavlönat. Alla som vill hjälpa till är välkomna och man får jobba hur länge man vill. Alla arbetare bjuds på lunch. Vi tyckte det var fantastiskt att se hur byns medborgare samlades för att bygga upp byn och ge barnen en bättre framtid.

Vi fick specialbehandling på dagisbygget. Brother Sam beordrade en paus och bad några av de andra arbetarna att ta fram två stolar till oss i solen.

Brother Sam visste inte vad pauser hette. Han jobbade stenhårt!

Eftersom vi skulle hinna med en hel del under resten av dagen så avbröt brother Sam oss i arbetet och ordnade så att en man på bygget skjutsade oss tillbaka till motellet.
Vi duschade av oss byggdammet och väntade sedan på Pompi för att äta lunch ihop på restaurangen. Som vanligt var det inte tal om att vi skulle betala för oss. Denna kungliga behandling var både rörande och svår att hantera eftersom det lämnade en känsla av sorg då vi visste att de människor vi snart skulle besöka antagligen var hungriga och mycket troligt aldrig ens ätit på denna lokala restaurang i hela sitt liv.

Vi försökte framföra ännu en gång till Pompi om vår förhoppning att hinna med 25 familjer men med dessa språkbarriärer kunde man inte vara helt säker på att vår önskan nog poängterats.
Efter en snabb kopp kaffe efter maten så hoppade vi nästan ut ur restaurangen för att leta oss fram till den bil som skulle ta oss ut till de nya familjerna. Det var Vasilio som skulle ta oss ut även denna dag och Pompi följde med hon också.
Denna dag körde vi åt andra hållet ut från stan. Förväntansfulla satt vi i baksätet och log åt att vi verkade ha gjort oss förstådda. Äntligen.

Ibland fick vi stanna för att låta en herde med boskap passera.

Plötsligt öppnade sig ett förunderligt landskap. Vasilio saktade in. Vi förstod det som att de sett vår reaktion och att de skulle ge oss möjligheten att ta lite foton. Snart förstod vi på Pompis luriga min att hon högst medvetet tagit oss hit och att hon ville ut och visa oss ännu ett rumänskt smultronställe. Vi gav varandra en blick som betydde ”Okey, det verkar som om detta är betydelsefullt för henne. Vi ser vad detta vackra ställe har att erbjuda men vi gör det snabbt”. Och vackert var det sannerligen.

En sagolikt vacker ortodox kyrka.

Lite oroliga över om tiden skulle räcka till allt vi önskat tog vi oss tillbaka till bilen och visade att vi nu var redo att åka till familjerna.
Kanske tog våra rumäner lite illa upp över vårt lite stressade besök i detta paradis men vi kände att vårt egentliga resmål var alltför viktigt för att låta det rinna oss ur händerna.

Vi for tillbaka på landsvägen under tystnad.
Snart började vägen kantas av lite fattigare hus och då vi kör in i byn möts vi av många barn med familj som står och väntar på oss. Hjärtat stelnar nästan till och vi blir påminda om varför vi egentligen är här.

Vi börjar dela ut

Med erfarenhet från gårdagens leksaksutdelning så visste vi att det gäller att ha en plan för att det inte ska bli kaos. Vår nya plan varade ingen längre stund – snart var det åter igen smått kaosartat. Viljan att få en leksak är stark.

Om gårdagens område bestod av familjer där var tredje hade det svårt så var detta område nästan uteslutande fattigt. Till vår förvåning upptäckte vi att vi kände igen en del av barnen. Detta var samma barn som vi sett gå till skolan inne i Baia de Arama. Eftersom de får hjälp med kläder från dessa hjälpsändningar så ser de ut som vanliga skolelever trots familjens fattigdom. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de barn vi sett promenera till skolan bor i fallfärdiga hus och lever i den misär som vi nu såg. Vi förstod att dessa klädsändningar betyder mycket för barnen som slipper gå till skolan i fattiga kläder. Som romer är de ju illa behandlade ändå men att ändå få gå till skolan i någon form av värdighet anar man är betydelsefullt.

Efter leksaksutdelningen började vi kika runt över området. Denna pojke stod lite längre bort. Han stod för sig själv och bara grät förtvivlat. När vi visade honom att vi undrade varför så började han förklara på sitt språk men vi förstod naturligtvis inte ett ord. Vi ropade på en av ungdomarna som vi lärt oss kunde engelska – Mirona- och hon översatte hans ord. Han hade inte lyckats ta sig fram under leksaksutdelningen och han trodde att han missat sin chans att få en leksak. Det gjorde ont i oss att se den här pojkens starka reaktion som vittnade om hur mycket han värdesatte att ha en ägodel. Lyckligtvis hade vi leksaker över och sprang och hämtade.

Säckar med kläder och annat lastades av efter familjernas behov och med hjälp från Pompi försökte vi bedöma familjens situation och ge en rättvis summa pengar utefter sjukdom, ålderdom, mängd barn eller förstörda hus. Vi fick med kramar, minspel och enkla rumänska ord försöka visa hur vi kände för dem och att vi verkligen önskade dem ett lättare liv. Många försökte berätta och få oss att förstå men vi kunde såklart bara ana vad de försökte säga. Vid vissa tillfällen kunde vi ta hjälp av de ungdomar som kunde engelska.

Här fotas vi av Pompi och en av de ungdomarna som hjälpte oss med översättningen – Mirona.

Vi försökte få ett foto på alla familjer vi besökte men eftersom Pompi var tillfällig fotograf men hade problem med det kamera-tekniska, så det kan saknas foton på vissa familjer.

Första huset vi passerade tillhörde Vasilios mamma. Där bodde det sammanlagt 6 vuxna däribland Vasilio själv, hans fru och deras lille son David. Huset var bara två rum stort. Ändå var det den familj som verkade ha det bäst ställt i området och detta antagligen tack vare de djur familjen ägde och en större tomt för djurhållningen.

Det var nu många familjer skulle besökas och vi försökte att verkligen hinna med och möta varje familj med värme och omfamning och följa med in i husen för att se hur de hade det. Varje familj fick säckar med kläder och pengar insamlade från Sverige.

Här möttes vi av en mamma med sitt barn.
Det kan ha varit fler i familjen men det var inget vi såg till just då.

Mitt emot bodde en ensam kvinna (flickan på bilden är inte hennes).

Hon hade två döttrar men ingen bodde längre hemma. Då vi kom in i huset (bestod av ett litet rum) upptäckte vi att taket var på väg att falla in pga av något som såg ut som gamla vattenskador.
Vi förstod att även om man skulle ha skänkt byggmaterial så är dessa hus ingenting att bygga på. Ska man ge dessa människor ett hållbart hem måste man kanske bygga om igen från grunden.

Och tvärs över gatan bodde en liten stjärna...

Den lilla flickan i rosa bor hos sin mormor/farmor (äldre kvinnan på bilden nedanför) eftersom flickans mamma och pappa arbetar i ett annat land. Det går troligtvis långa perioder mellan att de kommer hem. Att de ändå hade arbete syntes på flickan som hade lite extra i jämförelse med de andra barnen.

Precis intill bodde...

Denna familj kände vi fruktansvärt starkt för. Både pappa och mamma i familjen kändes väldigt varma i sitt sätt och barnen var underbara.
Att livet var hårt för dem syntes tydligt i deras ansikten och i mannens ögon gick inte att ta miste på den sårade stolthet det innebar för en man, som förväntas försörja sin familj, att ta emot pengar av oss unga, utländska tjejer.

Över gatan och till höger..

Ibland bodde flera kvinnor ihop och vi förstod att dessa var systrar.
Vi önskar så att vårt minne är bättre än vad det är men tyvärr minns vi inte detaljerna kring alla. Deras väldigt rörande berättelser är både svåra att helt minnas och att hålla isär från varann eller att ens uppfatta rätt från början. Kvinnan som håller upp sin son var 25 år och saknade nästan alla tänder. Att hon var i samma ålder som vi var svårt att förstå.

I en annan del av byn bodde denna sötnos...

Hon var dotter till en av de kvinnor som delade på ett hus.

Och här bodde...

Dessa pojkar och deras mamma var oerhört fina.

Under fotograferingen vid huset var det dock inte lätt att hålla reda på de
små kycklingarna som sprang runt benen.
Men söta var de!

Utan att tveka tog ena pojken tag i säckarna och kastade över ryggen för att att bära.
Camile försökte såklart stoppa honom från att bära så tungt men han var väldigt målmedveten och verkade inte förstå vår reaktion.

Nära dem bodde...

..en mamma och två härliga barn!

Nästa familj bestod av...

Jätte fin familj där pojken påminde Karolina så mycket om hennes systerson.
När man möter någon i den här världen som påminner om någon där hemma så känns allting plötsligt så nära och man känner den sanning som vi alltför ofta glömmer.
Det kunde varit jag. Det här kunde ha varit mitt folk och mitt land.

På väg hem med leksakerna...

Folksamling kring vår bil.

Innanför grinden möttes vi av ett par fantastiska ögon...

Detta var en av familjerna som vi önskat att vi kunnat ge mer.
Camile blev helt förälskad i denna lilla sötnos. Här förstod vi att antingen den lilla flickan eller hennes mamma bar på en ögonsjukdom som till slut gör dig blind.
För att få medicinsk hjälp krävs en hel del pengar.

Lite vid sidan om de andra husen bodde...

Här möttes vi av snälla och hoppfulla ögon.
Detta var en av de husen som vi inte gick in i. Det kan ha berott på att de inte ville att vi skulle se hur det såg ut. Ibland kände vi oss naturligtvis dumma över att fota all misär och därför är de flesta fotografierna på familjen med husens framsida i bakgrunden.
De är ofta där husen ser som bäst ut.
När vi först kom till Rumänien upptäckte vi att många hus hade väldigt färgglada fasader såsom turkost, rosa eller mint-grönt.
Det var först efter ett tag som vi förstod att det var romernas hus som var målade på detta sätt. I dessa riktigt fattiga områden var det ofta som om färgen endast räckt till framsidan på husfasaden. Som om man absolut vill visa sin kultur och tillhörighet men har inte pengar till färg på alla väggar. Hur som helst var det väldigt färgglatt och fint!

Högt upp i byn bodde...

I detta hus bodde en mamma och hennes tonårsdotter (kan ha varit fler ändå).
Huset bestod av två mindre rum där det första rummet hade ett stort hål i taket där det antagligen både regnar och snöar in vid jämna mellanrum.
Ibland bara vet man inte vad man ska säga.
Man kan bara känna efter hur det borde kännas att leva med detta och inse att man nog aldrig ens kan föreställa sig.

Precis utanför huset vi nyss besökt har alla barn ställt sig bredvid varandra och
vill sjunga för oss.
Detta ögonblick är ett av de käraste från hela resan.

På väg en liten bit nedför kullen till ett annat hus..

Vart vi än går följer byn med...

Vi fortsätter vandra mellan husen.
Utanför gården står byn och väntar. Intresset för vårt besök i byn är stort och det är uppenbart att detta inte händer särskilt ofta.
Barnen är väldigt nära, vill kramas, pussas och bli fotade tillsammans med oss. Överväldigade över detta bemötande och alla känslor så känner vi att vi snart måste hämta energi.

Huset nedanför den lilla kullen bodde...

Här fanns det barn med både väldigt sorgsna eller väldigt glada ögon.
Deras mormor/farmor talade oavbrutet på rumänska till oss och vi är osäkra på om hon upptäckte att vi inte förstod språket.

Hos en annan familj...

Många mammor vi mötte var i samma ålder som vi.
Denna lilla kille hade väldigt ledsna ögon. Vi märkte att en del föräldrar gärna ville uppmana barnen att le och se tacksamma ut. Men barn kan bara vara sig själva =)

Vad bär han med sig?

I huset bredvid bodde...

En riktigt charmig familj med härliga leenden.
Pappan kände vi igen som en av arbetarna på Gradinitza(dagis-bygget).

Hemma hos...

Dessa pojkar stod gärna på håll och var med men var lite för blyga för att våga sig ända fram.
Vi fick en känsla att detta var en familj som hade det extra svårt på något sätt.

Ingenting känns värre i hjärtat än efter det här besöket.

Den här kvinnan står för det absolut starkaste intrycket denna dag. Det finns inga ord för att beskriva hur hon levde. Gammal och ensam utan inkomst delade hon ett totalt nedslitet hus ihop med katter och vildhundar.
Eftersom hundarna var farliga fick vi inte komma in i huset.

Utmattade av dagens alla intryck och med ett dalande blodsocker-fall blev vi bjudna på en oförglömlig måltid hos Vasilios mamma.

Vi vandrade in på gården och möttes av en bit av himmelriket.

Dessa familjer må ha det tuffare än vad vi någonsin kan förstå men fina råvaror är något de är berikade med.
Hon hade bakat majsbröd över öppen spis, och bjöd på fantastiskt fläskkött och fläskkorv (som tyvärr Camile fick stå över) samt en underbar ost.

Hon bjöd även på ägg där gulan och vitan verkligen var just guldgul och kritvit
– vackert som ett konstverk .

Vi båda slogs häpna av den fantastiska mat som dukades fram.
Detta är verkligen en måltid ingen av oss glömmer. Vi kunde inte ha känt oss mer välkomna.
Återigen drabbas man av känslan att man nästan skäms över att äta sig mätt såhär.

Åter till arbetet...

Klädsäckarna hade tagit slut och Camile som hållit koll på våra pengar undrade om det var så att vi glömt lite pengar på motellet eftersom vi verkade ha mindre pengar än beräknat. Av dessa anledningar åkte vi tillbaka en sväng in till Baia de Arama och fyllde på med säckar och sprang upp på motellet för att kika efter om vi glömt pengar där. Som tur var låg pengarna där och vi kunde pusta ut då tanken på att vi kunde ha blivit bestulna fanns där som en oroväckande tanke. Pompi kände sig trött för dagen och vi släppte av henne hemma innan vi tog en sväng ut till byn igen.

Hemma hos familjen med de härliga flickorna...

En av systrarna leker med David utanför Vasilios hus.
Som vi önskar att vi mindes fler detaljer av dem.

En liten bit bort...

I denna familj kände vi igen både pappan och mamman från arbetet nere på Gradinitza. Mamman kunde sy och fick en låda full med tyger.

Invid ett vackert blommande träd...

...bodde en väldigt fin tonårsdotter med sin mamma.

Fotot är taget utanför ett av husen vi besökte.
Många av barnen samlades här vid bänkarna så vi passade på att få ett fint kort!

Om inte minnet sviker så bodde denna flicka och hennes lillasyster i huset.

Minns att vi plockade fram tonårskläder speciellt till flickan.
De visade oss ett ägg som deras höna precis hade värpt!

Många vi besökte hade höns och små kycklingar.
En del hade dessutom små kycklingar inomhus i en låda.

Barnen på bilden följde oss en lång bit bort till detta hus.
Här bodde en föräldralös flicka (bild nedanför) hos sin moster med dennes familj.
Tydligen fanns här stora problem och
vi fick uppmaning från Pompi att ge pengarna till flickan istället.

Och plötsligt hade vi kommit hem till...

Sista huset vi besökte i byn var hos den underbara Mirona och hennes familj.
Mirona var oss till stor hjälp de här dagarna eftersom hon var så duktig på engelska och väldigt väldigt mån om att hjälpa oss i allt.

Att få saker av andra människor är alltid kul men att ge är för många så mycket större och roligare. De här barnen är inga undantag. Pengar hade de inte att ge oss, inte heller kläder, parfymer och dylikt. Men att ge oss något verkade viktigt för många av dem. Det de hade var underbart vackra syrenblommor på trädgården. De ville inte att vi skulle gå tomhänta därifrån så de plockade dessa underbart doftande blommorna och gav oss i mängder.
Underbara barn vad vi saknar er!

Vi bedömde att vi måste besökt fler än 25 familjer under denna kväll. Det började bli ganska mörkt och vi kände oss trötta. Dock hade vi fortfarande säckar och pengar kvar att dela ut och Vasilio erbjöd sig att han kunde göra det. Men han var naturligtvis också trött och detta var dessutom hans sista dag i Rumänien eftersom han morgonen efter skulle åka till Sverige och arbeta för Per Stridh under ett halvår.
När detta gick upp för oss – på riktigt - att han spenderat sin sista dag med detta istället för att vara med sin familj och sin lilla son så ville vi bara krama om honom.
Vi följde i alla fall med till de sista familjerna.

De bodde inne i Baia de Arama. Vi hade pengar till ett par familjer men vi hade inte väntat oss att en stor del av gatan skulle komma ut och vädja efter pengar. Människor ville ha vår uppmärksamhet från alla håll och förklara varför just de var i stor nöd.
Här kändes det plötsligt som om läget blev lite hotfullt och vi förstod att några yngre män sa något om oss som inte var okey och som våra tolkar inte ville översätta. Vi delade ut lite leksaker men åkte sedan ganska snart mot motellet igen.

Ett par gånger under denna dag kändes det som om känslorna kom ifatt oss och exploderade utan förvarning. Väl på motellet kändes allt som hänt under dagen mycket underligt och overkligt. Samtidigt som vi haft en av vårt livs viktigaste och mest betydelsefulla dagar så var känslorna kring det svåra att hantera. Camile kände att hon skulle behövt en promenad men eftersom vi fått stränga order att hålla oss inlåsta under mörkrets timmar så försökte vi samla oss över en kopp kaffe. Båda hade svårt att sova och det hade inte varit sant att skylla detta på kaffet.

Dag 5

Morgonens första timme spenderade vi med frukost vid ett bord precis utanför hotellet. Det brukade vi göra. Där träffade vi en pratglad ung herre som vi aldrig lyckades att helt förstå oss på men som ville att vi skulle vakta hans cykel. Och ja, vi satt ju där så varför inte? Efter detta kom han glatt fram och pratade varje gång vi sågs. Varje gång vi skildes åt så log han åt oss och ropade ”Bye and kiss!”

Denna dag kände vi att vi ville spendera i ett lugnare tempo men ändå besöka de ställen vi inte hunnit med ditills. Sjukhuset, skolan och den kyrka dit de romer vi mötte igår gick till en gång i veckan.

Sen vi kom till Baia de Arama så hade vi gått förbi sjukhuset flera gånger men nu var det alltså dags att kika innanför väggarna. Vi visste att Per hade skänkt sjukhusutrustning till något sjukhus i stan men pga kommunikationsproblem så fick vi aldrig riktigt klart för oss om det var just detta sjukhus det handlade om.

Det var som att komma in i ett skal där innerväggarna var smutsvita och spruckna.

Enligt Pompi så är sjukvården i Rumänien inte helt fungerande pga. att pengar saknas och trots att sjukvården i Rumänien är gratis så är det stora problem med korruption. Läkarna begär helt enkelt alltid pengar av sina patienter och stoppar sedan pengarna i egen ficka. Detta är ingenting som vi kan understryka genom annan research men det är så det berättas för oss.
Den lilla personal vi möter släpper motvilligt in oss och säger åt oss att vi inte får fota.
Utan den charmerande Pompi som verkligen kan snacka för sig så hade vi antagligen aldrig kommt in.

Naturligtvis fotade vi ändå men vi fick vara ständigt på vakt eftersom de var misstänksamma och såg till att hela tiden befinna sig i närheten.

Trots att vi hört om många sjuka så förstod vi att i den fattigdom romerna levde så hade de förstås aldrig pengar till riktig sjukvård. När vi kom dit fanns där bara 1 patient – en liten pojke som var där tillsammans med pappa. De var rumäner (inte romer).
Pojken hade bronkit som är en kronisk lungsjukdom och han andades hela tiden som om han hade andnöd. Medicinen var väldigt dyr för familjen trots att både pappa och mamma hade bra arbeten och medelklasslön. När man såg deras ögon som var djupt spårade av familjens situation. Exist-pengarna började ta slut så Camile gav dem 20 euro ur egen ficka. Pappan började gråta.

Ni ska veta att det här var en svår situation att gå ut ur med någon slags stolthet. Det blev så tydligt hur inte ens en rumänsk medelklassfamilj kan få leva i ekonomisk trygghet när det kommer till något så viktigt som sjukvård. Hur ska då de som är betydligt fattigare klara sig? Och vi i Sverige klagar något enormt på vår sjukvård. Detta var verkligen en ögonöppnare.

Då vi var påväg ut från patientrummet så möttes vi av en mamma som bar sin 10:åriga (?) dotter i famnen och dotter skrek och var förtvivlad. Hon hade någon form av mental funktionsnedsättning.
Som vi förstått det så är ett barn i Rumänien med dessa speciella behov något väldigt tabubelagt och många gömmer undan sina barn. Barnet kräver ju dessutom ständigt närvarande av någon vilket gör att det blir svårt att arbeta för föräldrarna. Livet blir svårt.
För er som kännner någon eller har arbetat inom den svenska vården med fysiska och mentala funktionsnedsättningar så vet ni säkert att det ändå finns en massa hjälpa att få t.e.x. i form av Hjälpmedelcentralen och Barn-och ungdomshabiliteringen där man får tillgång till alla möjliga hjälpmedel för kommunikation, rörelsehinder och medel som underlättar dagliga behov som att äta.
Här har de ingenting av detta.
Vi gav 30 Euro från Exist till mamman med sitt barn.

Båda dessa möten på sjukhuset var...rörande. Vi har nog båda väldigt svårt att släppa de här människorna. Läkarna började dock bli mer och mer otåliga med vårt besök och det kan hända att de anade att vi fotade eller åtminstone var de uppenbarligen rädda över vad vi skulle se. Vi blev ändå aldrig genomsökta efter kameror men däremot blev vi efter detta utschasade och visade till dörren.

Efter gårdagens alla intryck och nu även detta så började det kännas som om vi behövde något upplyftande. Vi började vandra till skolan som låg precis i närheten.
Vi mötte flera romska barn från gårdagens besök och återigen slogs vi av hur viktigt det är med hela, rena kläder för de romska barnen för att lättare utstråla en jämbördighet med de andra rumänska barnen. Intrycket av skolan var positivt! Pompi pratade med rektorn angående vårt besök och vi fick tillstånd att kika in i klassrummen!

Det var naturligtvis relativt kalt på väggarna och skolbänkar som sett bättre dagar men lärarna kämpande på mycket genom användandet av gratis/skräp/natur-material som dessa bild-byggen av hus eller bokstaveringen med syrénblommor.
Smart!

Här var ett lite mer påkostat klassrum för de äldsta. Här fick vi en syrénbukett av en elev!

Här visar två av de romska flickorna hur skolans toaletter ser ut. De är placerade utomhus och ståendes flera meter ifrån känner man stanken.

Under lunchtid fick Karolina agera hjälte på hotellrummet eftersom Camile inte gillar småkryp. Den mycket skrämmande och stora spindeln hade tagit sig in genom badrumsfönstret och ligger på bilden under Karolinas sko. Tragiskt slut för den stackarn.

Här serveras den fantastiska rumänska soppan (Tjorba) på vår stammisrestaurang där vi alltid blir väldigt omhändertagna av Pompis vännina som äger stället. För en restaurang i Baia de Arama är det däremot svårt att gå runt och detta gäller ju egentligen all form av näringsverksamhet eftersom samhället är mycket fattigt. I en av Pers hjälpsändningar så har han skickat med arbetskläder till personalen och deras bordsdukar är omsydda svenska gardiner !

En katt som bodde under trappan till vårt hotell. Hennes ögon var inte friska och hon var höggravid.
Personlen på hotellet har här gett henne lite mat. Det var annars väldigt olika hur människor behandlade djuren här. Vissa gav dem mat och klappade dem, men vi såg även en hund bli sparkad och en katt bli slängd i en påse i soptunnan. Pompis förklaring på alla hemlösa djur som fanns i staden (de var överallt) var att invånare skaffade djuren när de hade det bättre ställt och när de fick en nedgång i ekonomin så fick djuren klara sig själva eller bara bli matade ibland- ute på gatan.

Vi hade ingen aning om hurvida dessa barn får godis ibland eller inte. Antagligen inte. Därför gick vi till en liten affär och köpte det mest färggranna godis vi kunde hitta. Man minns ju känslan som barn och hur lycklig och lockad man kunde bli av bara godispappret! Efteråt blev vi nästan för nöjda och var tvungen att kika vidare i en tillaffär efter mer godis!
Nedanför ser ni vilken skatt vi fick med oss till motellet!

Med några timmar över. Ja, vi kanske bara ska ta oss ut på en promenad med en glass i solen?
Vi slog oss ner på en parkbänk utanför en affär där vi köpt varsin glass. Eftersom vi lärt oss några ord rumänska så kunde vi höra folk prata om oss när de gick förbi. Tydligen var det sällan som folk kom på besök utifrån och vi stack nog ut från mängden. Att vi sedan delade ut pengar hade säkerligen spridit sig. Väldigt snart började det samlas skolbarn runtom oss och även en äldre herre kom fram.

En del av barnen var romska barn vi redan kände och några var rumänska (ortodoxa) barn. Även om vi satt och pratade på engelska allihopa så förstod vi att dessa barn aldrig leker ihop annars. De rumänska barnen visste att de var av ”högre rang” och de romska att de var ”lägre”. Detta sociala mönster såg vi ofta – inte bara här. Det var för det mesta inte uttalat utan en redan etablerad, tyst ordning. Jobbigt i hjärtat att se förstås. Hur som helst fick vi mycket kärlek av alla barnen och chansen att vara ”apa” på cirkus ett tag till innan vi begav oss till hotellet för att fixa oss inför kyrkbesöket.

Detta var en kyrka av äldre tradition och därför satt män och kvinnor på olika sidor. Pompi och Sam ansvarade tillsammans för kyrkan och Sam var präst. Barnen sjöng sånger och en projektor visade sångtexten på väggen. När det var bön så turades kyrkobesökarna om att be högt och många gånger så kunde man, utan att förstå orden, känna att de grät ut sina sorger över livet på detta vis. Sam som inte var så bra på engelska gav oss ändå några offentliga ord om att de var tacksamma över att vi var där. Det kändes stort.

Snart var det dags för godisutdelning! Den här gången blev det inget av det kaos vi sett tidigare (vi var ju trots allt i en kyrka) och de satt lydigt i sina bänkrader och tackade artigt för godiset.

Pompi begav sig hemåt för att laga det sista kvällsmålet åt oss eftersom vi dagen därpå skulle åka vidare genom landet - till ett barnhem.
När alla vuxna lämnat kyrkan och det endast var vi och barnen så bubblade allt över i skratt och lek.
Camile provade en auktoritär roll på predikstolen och barnen överröste oss med nya syrénbuketter och ville knäppa kort, kramas, prata och skoja hela tiden, ett underbart minne!

Vi bestämde oss för att vi skulle ge oss ut och leta efter en park att leka i och vi hittade en liten, liten runt hörnet. På vägen dit började barnen sjunga sin favoritlåt ”Amin ’alleluja” (från kyrkokören) och de bara sjöng och sjöng och sjöng – allihopa! Ni kan ju tänka er hur byn reagerade? Män och kvinnor stannade upp och stod längst gatan och följde allt vi gjorde på håll.
Detta var helt klart något uppseendeväckande.

I den lilla parken började vi leka lekar som ”Följa John” och ”Spegelbild” och vi kan nog aldrig förklara riktigt hur fantastisk atmosfären var. Vi och alla barnen var lyckliga. Så himla lyckliga.
De försökte visa lite av deras lekar men det var så himla svårt att förstå så allt slutade oftast i stora skrattanfall. De visade oss en typisk romsk dans där man skakade på händerna på ett visst vis och tyckte det var otroligt roligt när vi provade på detta.
Det började bli mörkt. Men det var så otroligt svårt att förmå sig att lämna dem så tiden bara gick.
Vi förstod att maten hos Pompi kallnat för länge sen och att hon antagligen inte var särskilt glad på oss. Pompis hade ringt vår vän Mirona flera gånger och uppmanat henne att be oss komma.
Så fort vi försökte säga adjö så ville de kramas och kramas och en flicka grät och fick oss andra att också börja gråta.Till sist stod vi ändå alla tillsammans och höll om varann. Hårt.
Innan vi kunde lämna den där parken så hade det blivit mörkt.
Eftersom människor var fattiga och kriminaliteten sades vara stor så var vi inte tillåtna att gå ut i mörker själva. Barnen däremot sprang ju runt i stora gäng tillsammans och de blev till slut ett par av dem som fick följa oss genom mörkret till Pompi.
Märklig känsla. Vi skyddades av barn.

Väl hos Pompi så var det lite tufft att förklara för henne varför vi valt barnen framför henne. Eftersom att samhället är så pass traditionellt så kan det hända att vårt val uppfattades konstigt. Man kan tänka sig att barn uppfattas mer som ”ofärdiga”vuxna och att det måste vara något fel på henne om vi valt att spendera den sista kvällen med barnen. Men vi tror ändå att hon till slut förstod.
Det blev en lång kväll hos Pompi och Sam och vi lät varann förstå att den här vistelsen var något utöver det vanliga och att vi verkligen hoppades att någon gång i livet få ses alla igen.

Vi fick skjuts hem och Pompi följde oss till hotellet och såg till så vi kom in på rummet och låste dörren. Det bestämdes en tidig frukost hos Pompi och Sam innan vi sedan skulle lämna vårt Baia de Arama. Vi sov bara några timmar.

DAG 6

En svår morgon att komma upp - vi var ju hopplöst trötta efter få timmars sömn och dessutom skulle vi lämna Baia de Arama och låta våra minnen här bli till historia. Vi kände dock att vi hade gjort allt vi kommit dit för att göra – ge hopp. Efter den fantastiska gårdagen kändes det som att vi faktiskt lyckats.
Ändå sedan vi träffade Liviu så hade vi propsat på att få besöka ett barnhem eftersom att det var något vi har pratat om att göra redan i Sverige. Han lovade att fixa så att någon kom och hämtade upp oss i Baia de Arama och skjutsa oss till ett barnhem som de hade kontakt med och där vi skulle få bo under en natt. Det var alltså detta vi skulle göra nu, dag 6.

Kom på att vi måste få kort på vår fina syre´nbukett!
Detta blev sista fotot på vårt hotellrum på Casa Alba.

Vi blev hämtade från hotellet. En av flickorna från igår hade följt med Sam för att möta upp oss. Hon måste ha varit lika trött som vi! Så otroligt fin tjej som vi verkligen önskar att vi mindes namnet på.

Frukost hos Pompi och Sam – och vilken fin frukost! Vilken värdinna hon är! Vi hade tagit med en present från Sverige – en blommig tee´burk från Åhléns med ett härligt rött teé och Pompi blev rörd.
Snart dök det upp en bil på grusplanen och ut kom en man i 30:årsåldern, Mike, och en tjej i vår ålder.
Detta var alltså dem vi skulle åka med till barnhemmet.
Vi berättade om Exist, arbetet och alla er i Sverige och om allt som hänt under resan –det blev mycket skratt blandat med sentimentala léenden. Mike var mycket bra på engelska vilket blev en stor lättnad då han kunde förklara för Pompi på rumänska det som vi inte kunnat förklara tidigare.
Vi som varit vana vid att kommentera vissa roliga/annorlunda företeelser på svenska (bara oss emellan) upptäckte ju snart att Mike kunde svenska!
Han hade ju bott i Sverige och arbetat för Per under långa perioder visade det sig. Så helt plötsligt kunde vi prata om saker i Sverige och som han kände till! Vilken skön känsla!

Vi åkte en sista gång ner till Gradinitza och ”5 minuters” stopp blev säkert en halvtimme. Vi passade på att knäppa lite kort på de hårt arbetande kvinnorna!

Det blev oundvikligen dags att börja åka och vi fick säga adjö till alla. Vi skänkte 1000 kr till dagisbygget.
Efter massor av kramar och kärleksförklaringar och löften om att någon gång ses igen, så sätter vi oss slutligen i bilen för att resa i nordöstlig riktning och djupare in i Rumänien .

Mikes ressällskap och vän minns vi tyvärr inte heller namnet på. Hon studerade i alla fall konst vid universitetet i Timisoara. Detta var första gången vi träffat på någon i vår ålder som vi lättare kunde relatera till oss själva med. Hon var ju ung, bodde i en modern större stad och studerade på universitetsnivå. Därav kände vi oss få en ny och lite bredare bild av Rumänien – en som inte bara byggde på fattigdom och utanförskap.
Det blev några intressanta timmar i bilen på väg till barnhemmet.

Vi visste inte riktigt vart exakt i Rumänien detta låg men vi tror oss veta att det låg i närheten av Hateg. Åtminstone låg det mitt emellan höga berg och det fanns flera sjöar i närheten.

Framme.
Vi stannade till vid barnhemmet och hälsade på personalen.
Vilket fantastiskt ställe! Så otroligt vackert! En liten pittoresk by där vi hade gångavstånd till vattnet. Det var som ett vykort av ett drömmarnas barnhem som låg placerad mitt i grönskan, med utsikt över murrigt gröna berg och där de högsta topparna bar på ett vitglänsande snötäcke.
Tomten bestod av en stor omgivande trädgård med volleybollplan och toppenfina lägenheter som vi fick bo i. Dessutom med ett tillhörande pingisbord som vi använde en del.
Detta är anledningen till att vi inte gav några pengar hit. Vi hade hört redan innan att de hade det gott ställt och därför gav vi bort alla pengar i Baia de Arama istället.
Nu när vi var här så såg vi tydligt att det varit rätt beslut.

Vi packade bilen full med mat och det sades att vi skulle äta detta uppe på ett stort berg intill barnhemmet, så vi satte oss i bilen och började köra uppför branten.
Utsikten blev förstås ännu vackrare ju högre upp vi kom och väl där var det fantastiskt.
Det sprang hästar över berget och en förfallen, mörknad stuga fick oss att drömma om hur det vore att vakna upp till denna utsikt varje morgon.

Det tog ett tag innan vi förstod att alla människor som var där uppe tillhörde samma sällskap och Mike presenterade oss för barnhemsföreståndaren. Vi upptäckte även att de barn som nu bodde på barnhemmet inte var särskilt små och dessutom inte särskilt många – resten av gänget tillhörde en kyrka i Timisoara som också skulle sova över på barnhemmet.
Detta var lite snopet eftersom vi föreställt oss en mängd små 5-10:åringar. Vi hade ju köpt med godis från Baia de Arama med glänsande papper som såg ut som små fotbollar. Lite av ett misstag, haha!

De i kyrkogruppen var alla i samma ålder som oss själva och många studerade på Universitet och några hade jobbat i Sverige för Per Stridh. Mer hemma än så här kunde vi knappast känna oss?
Resten av dagen spenderade vi med dessa ungdomar – pratade, diskuterade, skrattade och spelade bordpingis.

Camile träffade en annan psykologstudent att diskutera deras gemensamma utbildning med. Att möta de här unga människorna visade sig spännande på många sätt.
Dagen efter skulle gruppen uppträda i en kyrka och vi fick lyssna på genrepet samma kväll.

Efter de här dagarna var man dock väldigt utmattad så vi tog en tidig kväll.
Ensamma fick vi chans att diskutera dagens händelser.
Något som förvånat oss var att de här unga människorna hade en sådan öppen negativ syn på romer och att skämt/punch-lines om romer var något accepterat och fullständigt naturligt för dem. Vi tog upp vår syn på det hela men i slutändan så är det naturligtvis en värderings-fråga som man inte kan argumentera sig fram i. Vi har ju mött denna syn på romer även i Baia de Arama och man får förstå att detta är något djupt rotat här i Rumänien. Här ska tilläggas att man så lätt vill slå sig för bröstet och tänka att detta aldrig skulle hända i Sverige – dock är vi nog rörande överens om att Sverige inte på något sätt är befriat från fördomar eller missnöje över utvalda folkgrupper – skillnaden ligger snarare i att vi svenskar oftare vet vad som är OK att yttra sig om öppet och väljer istället att yttra dessa åsikter inom slutna rum. Det gör det knappast mindre sorgligt.

Tillbaka i lägenheten upptäckte vi att någon glömt att stänga alla fönster men det var inte så mycket för kylans skull vi brydde oss. Det var snarare alla de stora spindlarna som numera huserade i dörrspringor, på toaletten och i Karolinas säng. Stora spindlar. Trots spindel-skräcken tog sömnbehovet över och vi fick äntligen sova ut.

DAG 7

Morgonen påbörjades med en stor frukost i matsalen och sedan for vi iväg mot kyrkan. Det var ju trots allt söndag. En kille från gruppen satt snällt och översatte allting som sades till oss på engelska.

Hela dagen hängde vi med dem på allt vad de gjorde i deras kyrkogrupp och fascinerades över likheter och olikheter med samfund i Sverige. Att Karolina, som är uppvuxen i en kristen familj och Camile, som är uppvuxen i en muslimsk familj, betraktade sig som bästa vänner var exempelvis något väldigt underligt för dem. Här var människor födda inom olika religioner naturligt separerade. Detta är naturligtvis grundat på de människor vi mött och behöver ju inte gälla hela Rumänien.

Vi hade inte satt någon bestämd tid denna dag för när vi skulle åka mot Timisoara och ända sedan vi kom till barnhemmet dagen innan så hade vi försökt att få lite enskild tid med barnhemsföreståndaren Michael, för att han skulle kunna berätta hemmets historia. Men alltid tycktes det komma upp något annat! Till slut fick vi loss en stund på kvällen där han berättade om små och stora händelser som varit betydelsefulla. Han berättade att några av kyrkogruppens unga tidigare hade bott på barnhemmet och att Liviu och Per varit med och finansierat mycket genom åren.
Efter en stund var det något som dök upp igen och Michael var tvungen att avbryta. Dock kände vi att vi fått veta allt vi ville och vi kände oss övertygade i att detta barnhemmet verkligen tog hand om de sina. Michael kändes väldigt varm och välkomnande i sitt sätt. Vi tackade för att vi fått möjligheten att bo där, äta fantastiskt gott och träffa alla.

Mörkret började falla och det var dags att börja åka då det skulle ta många timmar härifrån och till Timisoara. Med oss i bilen åkte psykologstudenten Otilia och konst-studenten (vi inte minns namnet på) och Mike som körde.
Vi måste få säga några ord om Mike – som också varit så otroligt omhändertagande under den tid vi hann spendera tillsammans. Han kör som en galning, skämtar i varannan mening men har en blick som säger att detta är en väldigt fin kille. Vi kände oss väldigt trygga i hans sällskap!

En märklig läsk vi blev rekommenderade att köpa. Karolina klarade inte av mer än en klunk men de andra älskade den!

Det var först en bra bit in på natten som vi körde in bland bekanta byggnader i Timisoara och en väldigt trött Liviu mötte upp oss i morgonrock innanför grinden till hans hus.
Vi var alla trötta och vandrade mot sängen så snart vi kom in. Gästrummet var väldigt fint ordnad för oss så det var bara att lägga sig och försöka sova några timmar innan vi skulle upp för att resa mot Ungern och flyga hemåt.

DAG 8

Klockan ringer och vi kommer nog nätt och jämt upp. När vi kliver utanför dörren så har Livius fru Dana gjort i ordning en underbar frukost och återigen slås vi av tacksamhet över hur otroligt fint mottagande vi fått av alla människor vi mött. Här blir man lätt lite slagen av tanken att denna resa kunde gått hur som helst. Den dagen vi lämnade Örebro för att resa mot Rumänien så visste vi ingenting om hur resan skulle gå till.
Vi visste bara att vi skulle åka med en engelsktalande rumänsk herre som hette Liviu och som Karolina pratat med på telefon 2 gånger, kort tid innan resan, samt att en kvinna vid namn Pompilia skulle ta hand om oss i ett samhälle som hette Baia de Arama dit vår hjälp skulle gå.
Det var i stort sett allt.
Att vårt flyg dessutom gick till och från Ungern (istället för det mest troliga alternativet - Rumänien) var ännu en överraskning vi fick veta av en slump - en timme innan flyget gick - och att vi sedan inte skulle ha kvar vår trygga ledsagare Liviu utan åka till Baia de Arama med två nya människor som vi skulle ha problem att göra oss förstådda på engelska med..., ja, listan kan göras lång på den här resans många överraskningar.

I slutändan känns det helt fantastiskt att alla dessa händelser bevisade ytterligare en gång att ingenting är omöjligt - ALLT är möjligt.
Ingenting under resans gång kunde på något vis varit bättre, mer givande eller förstärkt känslan mer av att den goda viljan finns hos långt många fler människor än man kan föreställa sig.
Vi var trygga, mätta, säkrade,varma och hade människor som brydde sig om oss från dag 1.
Vi är enormt tacksamma över detta med tanke på att vi befann oss i ett helt främmande land med främmande människor och dessutom betalade vi knappt en krona för något eftersom allting på något lustigt och oväntat vis redan var betalt och klart för oss. Vi vet fortfarande inte vad detta handlade om men vi anar att det är Per som ligger bakom det och det är nog något vi får prata om nästa gång vi ses, Per.

Dana skickade med oss smörgåsar och annat gott att ha i taxin på väg till Ungern. Tack!
Under färden var det som om vi äntligen kunde slappna av och börja tänka tillbaka på allt som hänt. Vi tittade på kort, skrattade och diskuterade kring allt medan den rumänska/ungerska radion i Taxin spelade svenska klassiker som Abba, Roxette och Emilias ”Big, big world”. Märkligt!

På flygplatsen var det mycket folk och i det småtrötta skick man var i så började det kännas skönt att vi snart var hemma.

Efter en tids väntan så fick vi äntligen komma upp på planet (som utan problem med askmoln) lyckades flyga oss hem tillbaka till Sverige.
Vår hela resa hade varit inom loppet av tiden då askmolnet härjat som mest över Europa och fantastiskt nog påverkade det inte vårt flyg varken dit eller hem.

Vi visste fortfarande inte riktigt vilken flygplats våra biljetter gällde till men det visade sig vara samma som tidigare, strax utanför Göteborg.

Vi letade upp en buss som gick in till stan och några minuter senare satt vi på bussen på väg till Göteborgs centralstation.

Camiles mamma ville gärna bjuda oss på middag, hemma i Mariestad. Karolina kände sig dock väldigt trött efter resan och beställde istället biljetter direkt hem till Örebro. Camile fick bestämma sig snabbt och hoppade då på Mariestadståget som gick kort därefter.
Här på Göteborgs station skildes vi alltså åt efter denna fantastiska resa och åkte åt varsin stad - var och en med sina egna intryck, minnen och tankar om det som hänt.

Det ska sägas att de här minnena har väckt mycket olika känslor i efterhand och vi är nog glada att vi skrev berättelsen först nu, 5 månader senare, när allt har fått chans att smältas och distanseras ifrån. Det är lättare att sätta fokus på vad som verkligen var viktigt, vad som är värt mest och även få loss de jobbiga känslorna kring resan. För jobbiga insikter blev det också förstås.

Att vi aldrig var hungriga när de fattiga romerna kanske sällan var mätta.
Att vi blev så bra behandlade när romerna var så öppet dåligt behandlade.
Att vi så lätt bara åker hem och återgår till vår vardag som ”fattig” student medan dessa människors framtid är mycket osäker och denna framtidsutsikt gäller generation efter generation.
Att vi trots denna resa och allt vi har sett - aldrig någonsin kan föreställa oss hur det är att leva som rom i Baia de Arama.
Att vi kom med så lite men att det betydde så mycket, blev nästan genant eftersom det betyder att vi människor med små medel kan göra stor skillnad i världen – vi skulle alltså kunna göra så mycket mer.

Samtidigt.

Vi alla som arbetat för Exist och på olika sätt stöttat detta projekt har visat att medmänskligheten är stark och att den tar människan långt – om vi bara vill.
De ögon vi mötte uppe i denna bergsby och tacksamheten de visade talade om så mycket mer än glädjen över pengar till mat och varma kläder – de talade om hopp och om en tro på livet och människor.
Det är precis därför som projekt Exist startade. Det var vårt mål.
Alla ni som gjorde det möjligt för oss att få förmedla den känslan – ni har flyttat berg.

Vi vill tacka alla underbara, fantastiska människor som vi har mött under detta projektets gång och detta är ett minne för livet som har förändrat vår syn på världen.
Vi har planer på att utveckla Exist till ett annat projekt men när, hur och om detta sker är osäkert just nu. Tills vidare hoppas vi att det finns fler människor som är redo att bära facklan.
Kära fackelbärare, slösa ingen tid med att tveka. Du kan aldrig veta vad som är möjligt förrän du utmanar det av hela ditt hjärta.

Så, just DO it!

Baia de Arama i vårt hjärta - den lilla berättelsen

2010-05-17T07:46:00.000-07:00

Eftersom det är svårt att återge denna berättelse rättvist så känner vi att detta kommer att kräva lite tid. Därför gör vi nu en kort sammanfattning så att ni åtminstone får höra lite av vad som hände redan nu. Vi kommer alltså att återkomma med en större mer heltäckande berättelse från vårt älskade Baia de Arama.
Men så länge...

Så här peppade var vi inför resan....

och så här trötta men nöjda var vi efteråt....

hihi bilderna talar sitt tydliga språk. Resan var mycket speciell och kommer alltid ligga nära hjärtat. Vi kommer att jobba vidare med detta fantastiskt vackra Baia de Arama, för livet är tufft för människorna där och vår förhoppning är att ni människor som har haft friheten och förmånerna som kommer med att bo i Sverige - ska känna hur viktigt det är att inte glömma bort att ställen som Baia de Arama existerar och att de behöver någon som ser dem och att vi bestämmer oss för att "ge tillbaka" lite av den friheten och förmånerna vi har fått i livet.

De familjer vi mötte hade det oerhört svårt men barnen gick ändå till skolan varje dag och tack vare er i Sverige kan barnen få ha hela kläder att gå till skolan i.

När vi körde in mot de områden där de riktigt fattiga bodde samlades barnen kring bilen. Överallt vart vi gick så följde hela byn vår väg. Samlades utanför husen vi besökte och ville komma så nära de bara vågade. Framförallt barnen. Att se dessa förväntansfulla blickar när de förstår att vi har leksaker och gosedjur med oss fyllde hjärtat med en otroligt speciell känsla av både kärlek och förtvivlan.

GRADINITZA

På "Gradinitza" jobbar människorna hårt för sin egen framtid - utan betalning - 6 dagar i veckan. Denna byggarbetsplats ska bli ett dagis och ett soppkök för fattiga och äldre.
"Brother" Sam arbetar från 8 på morgonen till 10 på kvällen. Han och hans fru Pompilia gör ett helt fantastiskt jobb här nere och leder hela hjälparbetet. Detta har de gjort i 20 år och det är svårt att förstå hur de klarar detta. Vi som gråter över människors svåra liv under denna vecka kan omöjligt förstå hur Sam och Pompi måste ha gråtit över det i 20 år. Vår svenska samarbetspartner Per Stridh och vår reskamrat Liviu är de som finansierar och skänker saker till denna hjälpverksamhet och vi ser flera tecken i staden på denna hjälp. Allt från svenska gardiner som blir bordsdukar på den lokala restaurangen till fattiga romer med t-shirts som läses "Vältränad" eller kepsar med texten "Flygvapnet".

Under en förmiddag testar vi på att arbeta på Gradinitza och trots att vi gör vårt bästa så arbetar människorna här betydligt hårdare än vi klarar av.

Vasil ( i grön tröja) är just nu i Sverige och arbetar hos Per Stridh under en period. Han är en av 25 andra rumäner som åker till Sverige och jobbar. I vanliga fall arbetar han annars på "Gradinitza" men till skillnad från det så får han ju lön i Sverige och som han sedan kan ta med till sin familj. Denna lilla familj bor ihop med Vasils mamma, pappa och mormor i ett litet två-rums hus i en av de fattigare delarna av Baia de Arama. Vi besökte dem där och bilder och berättelser från på detta
kommer i vår längre berättelse om resan.

Från ett starkt möte på sjukhuset.

Barnen fick godis i deras kyrka som vi också fick en chans att besöka!

Vi har lovat barnen att aldrig glömma dem. De är otroligt fina och vi håller kontakt med dem även här i Sverige. De längtar efter en ljus framtid där världens möjligheter även kan bli deras. Förhoppningsvis kan projekt Exist bli ett hopp. Vi utforskar möjligheterna till detta och kommer att återkomma med det här på bloggen...

Denna resa och detta projekt hade aldrig varit möjligt utan Per Stridh.
Detta är mannen som gör SÅ mycket, inte bara i Baia de Arama utan i många länder och inte bara genom att skänka lite kläder utan på så otroligt många sätt! Har du möjlighet att träffa honom om du någon gång har vägarna förbi Skara eller ser att han ska föreläsa om arbetet någonstans - så gör det. Detta är en fantastiskt inspirerande människa som vi inte kommer släppa samarbetet med.

Liksom Baia de Arama behöver Per, så behöver de även er andra också!
Fortsätt att följa arbetet och var med när projekt Exist tar ett nytt steg i sin dröm om en bättre värld.

Vi arbetar för fullt...

2010-05-10T14:34:00.000-07:00

med att få ordning på alla bilder, filmer och skriftlig dokumentation från resan och allt detta kommer upp på bloggen så småningom.
Ha tålamod med oss för detta tar lite tid - men det kommer att vara värt det kan jag lova ;)

Vi har haft en helt fantastisk men oerhört omtumlande och känslosam vecka och vi hoppas verkligen att vår berättelse ska göra Rumäniens vackra och svåra liv rättvisa.

Lite uppdatering från Rumänien

2010-04-30T01:56:00.001-07:00

Som någon slags omvänd utrikeskorrespondent har jag, Karolinas sambo Peder, fått i uppdrag att uppdatera om tjejernas resa i Rumänien, så här kommer det. Jag låter dem själva uppdatera med mer ingående inlägg när de kommit hem, det är lite svårt för mig att summera stämningen och känslorna som de upplever.

De vaknade till frukost hos Liviu (som de flög med) och hans fru Dana, vilka varit underbara. De var till Liviu och Danas kontor och träffade tre av deras medarbetare, och sedan hämtade "brother Sam" och hans fru Pompilia (ingen av de kan engelska) dem..., och kört ut ur staden Timisoara (platsen Karro inte mindes igår) där de sov. Efter en fem timmar lång bilfärd var de framme i det betydligt fattigare Baia de Arama - där de heller inte får gå ut själva.

Dagarna efteråt har de dels varit på bygget av ett dagis vid namn Gradinitza, och åkt runt till olika familjer med de leksaker och kläder ni alla skänkt: igår hann de med 25 (!) familjer.

Medan tjejerna åkte ifrån familjen med pojken på bilden stod han och hoppade och var överlycklig över några bilar han fått från leksakerna.

Alla de möter är otroligt givmilda och generösa, och Pompilia och Sam vill hela tiden visa dem fina platser och sådant de är stolta över. Det är stolta människor det här, och det måste kännas både underbart och makalöst jobbigt att ta emot hjälp på det här viset. Nu när pengarna tjejerna hade med sig för att skänka börjar ta slut märker de hur det blir allt mer desperat dit de kommer (när det tidigare säkert var lättare att skänka mer).

Förhoppningsvis kommer det lite fler bilder de kommande dagarna - de har haft lite strul med kamerorna (batteri och minne), men jag uppdaterar så fort jag fått något. :)

8 timmar kvar...

2010-04-25T15:08:00.000-07:00

...snart kliver vi på tåget på Örebro station och sedan bär det av ut i världen...

Fler bilder på bullbakningen

2010-04-24T11:51:00.001-07:00

Bullförsäljningen gick strålande!

2010-04-24T07:54:00.000-07:00

Allt gick som på räls idag! Vi hann med allt vi skulle, vi hann i tid ner till torget och försäljningen blev över förväntan!

Men viktigast av allt..
SÅ mycket positiva, uppmuntrande och glada människor vi fick träffa! Vi sålde nästintill slut på allt vi hade vilket resulterade i att insamlingen nu ligger på:

6945 kr och 50 öre

Vi är lika lyckliga som solen var idag.
När molnen hopade sig och vi överraskades av lite oroväckande droppar så kom vår "grannförsäljare" på torget fram och sa (på bred Närke-dialekt):
-Jo, då satte'.. de är bara lite "skrämseldroppar"..

Och lite så kan man sammanfatta projekt Exist. Solen har skinit på projektet sedan dag 1 och alla oroväckande problem som kommit upp har bara varit "skrämseldroppar". Lika snabbt har molnen skingrats och solen har åter lyst i full kraft.
Allt har på ett mirakulöst sätt visat sig gå lättare än vad man kunnat förvänta sig och detta säger mig 3 saker.

Att göra skillnad i världen behöver inte vara svårt

Att så länge man gör saker med hela sitt hjärta så känner människor detta och är mer villiga att hjälpa till - lite lagom eller förvånande mycket!

VÄLDIGT MÅNGA MÄNNISKOR funderar över hur man kan göra världen till en bättre plats och vill göra detta! Man vet oftast bara inte hur. Något vi lärt oss att att man bara ska "gör't". Sätt igång! Skriva en punktlista och en plan!
Saker kanske för den sakens skull inte går enligt planen, men det är inte ett misslyckande och definitivt inte det viktiga eftersom saker ändå har en tendens att lösa sig. Du bestämmer själva vad du anser vara ett problem eller en början på en ny lösning.

Tack alla underbara människor för allt ert stöd! Vi känner oss stolta över att få representera er i Rumänien på måndag!

Kort om bakandet inför idag!

2010-04-23T21:12:00.001-07:00

Vid halv åtta igår började skopor måttas och degar knådas och Linda var så fin och ville hjälpa till (i sitt höggravida tillstånd dessutom!).

Inte nog med att vi stod och bakade...studenter runt om i sina studentkök/korridorkök har bakat!

Tina kom över och lämnade 108 Dumlekakor och (vi kunde kunde inte låta bli att smaka) så nu har vi 105 fantastiskt goda Dumlekakor till salu idag också ;)

Daniel och Rita har bakat en massa olika kakor!
Så numera finns det också massa kokostoppar, skurna chokladkakor, drömmar, kolasnittar och amerikanska muffins med blåbär och hallon till försäljning!

TACK LINDA, RITA, DANIEL OCH TINA för att ni bryr er och hade tid att engagera er så igår! =D

Och ett stort tack till Olov och Isabell som lånar ut sin bil till oss under denna morgon för att vi (som nu är bil-lösa) ska på ett enkelt sätt kunna ta med bord, bullar,kakor och allt vad det är, ner på Stortorget idag! Tack tack tack!

Missa inte detta!
Allt som sälj är bakat igår kväll/natt och vi satsar på att sälja av ALLT ;)
Kom och stöd oss!

Vi ses på Stortorget ;) Ring eller messa om ni inte hittar oss!

ICAs gåvor!

2010-04-23T07:21:00.000-07:00

TACK ICA för era fina gåvor till Exist! Maria här överlämnades en låda full med ägg, mjök, mjöl och massa annat till bullbakningen ikväll. Toppen!

Eftersom vi blivit bil-lösa denna vecka fick vännen Jenny rycka in och hjälpa oss med frakten till Tybble där vi bakar ikväll. Tack Jenny, Janni och lilla Molly!

Ikväll går vi lös på bullar!

Dessvärre har ett problem uppstått med försäljningen imorgon. Det bord vi hade förra gången råkade befinna sig i Mariestad för tillfället så nu är vi inte bara bil-lösa utan bord-lösa inför imorgon också. Någon vänlig själ som kan tänka sig rycka in och hjälpa oss med något av detta?

5090 kr och 50 öre!

2010-04-22T15:07:00.000-07:00

Idag var sista dagen att kunna skicka in pengar via Exists kontonummer.

Jag har därför tagit bort numret från sidorna så att ingen av misstag råkar överföra. Om detta ändå sker så löser vi det och skickar naturligtvis tillbaka pengarna.

Enda sättet att skänka pengarna nu såhär innan resan är därför att ge kontanter innan kl 3 på lördag. Förslagsvis genom att köpa lite bullar av oss på torget ;)

Idag ligger insamlingen i alla fall på fantastiska:

5090 kr och 50 öre!
TACK!

RESPLANERNA

2010-04-22T01:22:00.000-07:00

Måndag morgon:
08.15 kliver vi på tåget i Örebro
10.15 kliver vi av tåget i Skara
15.00 går flyget från Göteborg

och några timmarna senare kliver vi av på Rumänsk mark.

Sen får vi se vad som händer...

Insamlingen: 4540 kr och 50 öre!

2010-04-21T01:22:00.000-07:00

En tavla såld vilket betyder +300 i kassan! Dessutom har vi fått in +200 och +100 vilket tillsammans med insamlingen ligger på 4540 kr och 50 öre! Fantastiskt... nu hoppas vi på stor åtgång på bullar på lördag!

TACK ICA! För andra gången!

2010-04-20T02:24:00.001-07:00

Igår mailade vi Martin Matteusson som jobbar på Maxi Ica Stormarknad borta vid Eurostop. Senast vi mailade honom var i December på vår bullförsäljning och då bad vi om pepparkakor, glögg, mandlar, russin m.m. Till vår glädje fanns detta sedan att hämta hos dem och de önskade oss lycka till med projektet!
Sedan dess har de kunnat följa allt vad som hänt och när vi nu mailade honom åter igen och bad om ingredienser till bullbakningen (5 kilo mjöl, halvt kilo socker, 5 liter mjölk, 6 ägg, 1 kanelkrydda, 300 bullformar..m.m.) så fick vi nu ytterligare ett glädjande mail tillbaka.

Det vi vill säga är att vi bör vara stolta över att ha en matkedja i Sverige som faktiskt ställer upp på sånt här. Som önskar oss lycka till.

För det har sannerligen inte varit lätt att få företag att ställa upp och det får man ju ha förståelse för i dessa kristider som varit.

Vi på Exist är hursomhelst oerhört glada över att vårt Ica har ett hjärta.
Tack Martin och Ica!

Bullförsäljning igen!

2010-04-19T11:15:00.000-07:00

Nu på lördag den 24:e April drar vi ihop vårt bord, skyltar, visitkort och våra härligaste leenden för ännu en torgförsäljning.

Vi tänkte att nu när vi snart åker så skulle vi verkligen behöva få in någon till tusenlapp så därför ger vi järnet på fredag och bakar och åker sedan på lördag morgon ner till Stortorget och säljer så mycket bullar vi kan!

Vi förhoppning är att fler vill hjälpa till och baka. Kanske några muffins, lite bröd eller varför inte en kladdkaka?

Om ni inte känner att ni kan stå för ingrediens-kostnaden så gör vi det. Säg till i så fall!

Hör av er, kära läsare i Örebro-trakten! Vi behöver er!

Här är bilder från förra gången!

Askmolnet skapar ovisshet

2010-04-19T01:12:00.000-07:00

Vår närmaste kontaktperson från Rumänien heter Livijo och besöker ofta Skara, Sverige eftersom han och Per har ett nära samarbete. Han skulle ha varit här från och med idag och rest med oss ner till Rumänien den 26:e. Tyvärr stoppade askmolnet hans flygavgång och därför sitter han nu i en lastbil på väg hit och det dröjer alltså ett tag innan han kommer fram.

Vi hoppas fortfarande att vi ändå ska kunna åka som vanligt den 26:e men ovissheten är stor.

Om alla håller tummarna...

2010-04-16T00:27:00.000-07:00

...och hoppas på att vulkanutbrotten på Island inte mörknar just den himmel vi flyger genom - så ska vi nog ta oss till Rumänien med flyg ändå.
Vilken anledning att inte kunna åka...så får det bara inte bli!

Nej, VI SKA ÅKA.

Tänk på oss, håll tummarna, be en bön
vad som nu passar dig av detta.

Tack!

En miss i planeringen!

2010-04-14T12:39:00.000-07:00

Vi är numera osäkra på om vi kommer att hinna få ner det sista till Skara innan lastbilen måste åker ner mot Rumänien och därför måste vi sätta punkt för insamlingen!
Om ni ändå vill skänka sakerna så ser vi till att detta kommer med nästa resa som Per gör, men dessvärre kan inte vi personligen vara med på den. Men jag går i god för att detta är fina människor och sakerna kommer att hamna rätt ändå.
(Men det finns fortfarande en chans att sakerna kommer med, hoppas hoppas!)
Jag ska ringa direkt imorgon bitti och hoppas få snabbt svar på detta!

Jag är hemskt ledsen för er som skänker nu i det sista och för att detta kanske inte hinner komma med! Låt oss hoppas att det löser sig!

Vid minsta lilla misstanke om att ett barn någonstans i världen far illa.....

2010-04-11T06:51:00.000-07:00

Resan närmar sig sitt mål. Svar på när (26 april), var (Rumänien) och hur (med flyg) har vi. Obesvarade frågor finns kvar. Vilken syn kommer att möta oss när vi anländer? Hur stort är glappet mellan våra nuvarande föreställningar om förhållandena i Rumänien och den verklighet som Rumäniens befolkning befinner sig i? Hur kommer vi att reagera på det lidande som präglat barnens, ungdomarnas och de vuxnas liv?

Mina erfarenheter av att jobba med människor har lärt mig oerhört mycket om lidande och om hur man bör förhålla sig till det för att kunna omvandla erfarenheten till en styrka. Har man jobbat inom vården är andra människors lidande något man ofta kommer i kontakt med. Relativt tidigt får man höra hur viktigt det är att man kan stänga av känslor för att stå ut med allt lidande man möts av. Man ska vara professionell och allt vad det innebär. Att stänga av känslor som på beställning är något jag inte riktigt lyckats lära mig. Å andra sidan är det svårt att lära sig något som man inte vill lära sig. Jag tycker det är viktigt att man kan förstå sina känslor och att man kan kontrollera dem. Inte att man stänger av dem. Kan man förresten stänga av känslor på beställning? Omtanke och medkänsla är oerhört viktigt att känna när man kommer i kontakt med lidande människor. För mig har det alltid handlat om att lära mig att hantera och bearbeta de känslor som andras lidande kan väcka, inte att stänga av dem.

Jag har ingen aning om vad som väntar mig och hur jag kommer att reagera på det. Det jag vet är att jag är så glad och tacksam för all erfarenhet som projektet givit oss och för alla fina och underbara människor vi har träffat. Och oavsett vad som händer i Rumänien kommer jag att vända det till något positivt. Jag kommer att minnas att jag har gjort mer än bara tänkt på människorna där.

Som 17-åring gjorde jag mitt första sommarvikariat på ett äldreboende och jag hann göra en hel del upptäckter om mig själv och livet i övrigt. Jag upptäckte att jag kunde beröra andra människor genom mitt engagemang. Jag kunde minska tant X:s ångest och oro genom att sitta ner en stund och låta henne ventilera sina tankar. Jag kunde påverka farbror X:s livskvalitet genom att erbjuda en promenad ute i det fina vädret eller genom att bara sitta och prata en stund. Jag kunde få tant X att känna sig betydelsefull och fin genom att avsätta extra tid för att rulla upp hennes hår på spolar. Man kan säga att jag blev mycket mer medveten om mitt beteende och hur det kunde influera andra människor. Kanske är det mycket därför som jag idag har en stark tilltro till min förmåga att påverka mitt liv och andra människors liv. Jag vet att oavsett vad som händer finns det alltid något jag kan göra åt det. Och är valen väldigt begränsade kan jag åtminstone välja hur jag vill reagera på den situation jag befinner mig i.
Att jag tror så starkt på min förmåga att påverka andra människors liv gör att jag också känner ett ansvar för andra människor. Något väcks inom mig så fort jag hör eller känner på mig att min hjälp behövs någonstans i världen.
Ibland får man höra att det inte är den enskildes ansvar för vad som händer i samhället, landet eller andra delar av världen. Jag respekterar att man har den synen men jag delar inte den uppfattningen. För mig är det självklart att det är mitt ansvar för vad som händer i det land jag bor i men också det som händer utanför landets gränser.

Enligt 14 kapitlet andra paragrafen i socialtjänstlagen står följande:

” Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd…”

Anmälningsskyldigheten är alltså absolut och det räcker med minsta lilla misstanke om att barn far illa för att man ska ingripa.

Enligt samma kapitel, första paragrafen står detta:

”Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.”.

Allmänheten har alltså ingen anmälningsskyldighet, däremot rekommenderas varje samhällsmedborgare att reagera om de har vetskap om att ett barn far illa.

Detta är en av de viktigaste lagarna vi har. Barn är alltid beroende av vuxnas omsorg och vård för att få ett bra liv och må bra. Men det är inte enbart våra barn i Sverige som har behovet av vuxnas stöd och omsorg. Barn i hela världen behöver att någon reagerar när deras grundläggande behov inte blir tillgodosedda. Hur kommer det sig att det räcker med minsta lilla misstanke om ett barn far illa i Sverige för att man ska reagera när vi har starka bevis på att barnen utanför våra gränser dagligen far illa. Barn som dör av svält, barn som tvingas jobba för att försörja familjen och barn som våldtas. Varför är de barnen mindre värda?

Min dröm handlar om att alla människor på denna planet ska reagera vid minsta lilla misstanke om att ett barn någonstans i världen far illa.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka ER alla som har reagerat på det här projektet. Ni har reagerat på att det finns människor som behöver Er hjälp. Ni har gjort hela den här resan möjlig att genomföra.

Jag vill ge ett jättestort tack till Labbe och Dane som startade ett projekt med syftet att hjälpa vårt projekt att bli större. Jag har skrivit tidigare att Labbe och Dane hade en stor överraskning som vi skulle skriva om senare. Deras projekt gick ut på att knacka dörr för att sprida informationen om oss och samtidigt be folk att skänka 1 krona för att stödja vårt projekt. Idén var fenomenal tyckte vi på Exist. Bakom varje krona skulle det finnas en person som har lyssnat på budskapet och reagerat på att det finns människor som är i behov av deras hjälp. Jag och Carro insåg dock att detta inte skulle vara en lätt utmaning. Att knacka dörr är inte så populärt i Sverige, vilket Labbe och Dane också kom att inse. Projektet gick inte som de hade hoppats på. Folks kritiska tänkande verkar ha gått lite överstyr. Vi på Exist är dock jättestolta och glada över deras engagemang. De reagerade på vårt budskap och gjorde det de kunde göra och mycket mer. De ställde frågan: Vad kan vi göra för barnen i Rumänien? De valde att ta ansvar för det som händer utanför vårt lands gränser. Vi är oerhört tacksamma för den stora summa pengar som de har skänkt till Exist. När det inte blev som dehade planerat valde de att göra något i alla fall. Tack!

Ett jättestort tack till min syster, Shehrije som också skänkt en massa fina barnkläder och leksaker. Tyvärr har jag inga bilder på det som hon skänkte, eftersom Kurt kom och hämtade grejerna innan jag hann fota dem.

Jag hann dock ta ett kort på det som min svägerska, Meli, har skänkt. Tack, Mel. Jag vet att du rensade garderoben och tvättade alla kläder i ditt höggravida tillstånd. Du är en ängel!

Sedan vill jag tillägga några ord om min bästa väninna Carro.
Carro, du är en av de absolut finaste människorna jag har träffat. Jag är så otroligt tacksam för att ha träffat dig. Du är en sådan varm och kärleksfull människa med ett jättestort hjärta. Jag är så glad att jag har gjort den här resan tillsammans med dig. När jag pratar om mina värderingar och min syn på livet, så ler du för du vet vad jag pratar om. Du säger inte: Du är naiv och det där är inte ditt ansvar. Istället säger du: Jag vet. Jag förstår. Det är möjligt. Och ibland säger du ingenting för du behöver inte det. Dina ögon och ditt kroppsspråk säger allt som ska sägas. Jag värdesätter dig och vår fina vänskap. Jag älskar dig.

Så mycket som händer nu!

2010-04-09T11:15:00.001-07:00

NYHETER

Den 24:e har blivit uppskjutet till den 26:e, vilket betyder att vi åker två dagar senare än tidigare planering.
I samtalet idag berättade Per att han inte alls hade tänkt att vi skulle åka i lastbilen eftersom det tydligen tar tid och evighet att åka med den ner utan istället får vi ta flyget ner
- och Per BETALAR resan tur och retur för oss båda. Helt otroligt generöst det är svårt att finna ord för sådan... TACK

Väl nere kommer vi att tas emot av en familj som jobbar med detta där nere och som vi får bo hos. De kommer att se till så att vi får vara med på allt vi vill.
Han själv kommer främst att finnas på byggnadsplatsen för dagiset och jobba med handkraft. Kanske att vi också åker dit och hjälper till.

Här nedanför kommer nya bilder på allt fint som kommit in!

Det är både lite från Värmlands-Malins vänners insamling,

från Örebro Universitets anställdas insamling under ledning av Anna,

från Halina i Nybro som skickat paket via posten

och från Er som lämnat till Camile

TACK

ALLT DETTA åkte idag ner till Skara - bilder från det kommer längst ner.

NU KÖR VI HÅRT SISTA VECKORNA OCH FÖRSÖKER FÅ IN SÅ MYCKET VI KAN!
Fortsätt att lämna in - ni som vill och har möjlighet!
Vi planerar en till bullförsäljning på torget den 24:e.
Ni som vill baka till den kan anmäla er! =)

Fantastiskt vad nära vi är vårt mål nu! Tack för de ALLA! =D

BILDER

Här kommer bilder från när vi hämtade allt som Universitetets anställda samlat ihop!
Tack Anna för ditt engagemang och alla ni som ställde upp!
Vill även tacka Karolinas grannar Isabell och Olov som lånade ut sin bil så att vi kunde hämta allt!

Halinas paket ända från Nybro, Småland!

TACK för denna gång! Otrooooligt fina saker! =D

Allt detta skickade vi iväg idag med Kurt!

När Kurt kom till stan idag sken solen!

Köp en tavla till dig själv eller ge bort!

2010-04-07T08:16:00.001-07:00

Passa på att skänk en större summa och få en tavla på köpet!

Snart åker vi och vi behöver samla in pengar till barnhemmet och dagisuppbyggnaden i Baia de Arama vi berättat om här tidigare.
Eftersom Karolina har skjutit upp sin utställning på Café Deed (tiden blev för kort) och vi ändå vill samla pengar till Exist, lägger vi ut lite tavlor här på bloggen.
Om någon är intresserad av en tavla, maila, ring eller messa till Karolina - så ordnar vi det.
Kontaktuppgifter finns i spalten till höger.
Klicka på bilderna för att se dem större.

PRISER
För att få en av de mindre tavlorna - skänker du 300 kr till Exist.
För att få en av de större tavlorna - skänker du 550 kr till Exist.

Vi står för vad de kostat att köpa/måla tavlorna. Alltså går pengarna du skänker oavkortat till projektet. Dessa priser är reducerade i jämförelse med när Karolina ställer ut, så du tjänar på att inhandla något här. Men framförallt vill vi att du ger med hjärtat - inte för att du får något för det =)
Alla tavlor har bred ram som är målad med guldfärg.

två mindre tavlor
20 gånger 20 cm

två större tavlor
50 gånger 50 cm

Detaljnivå

LÅT OSS SKRAMLA IHOP DE SISTA NU INNAN RESAN DEN 24:E APRIL!

vi hörs!

Bilder från Malins insamling till Exist!

2010-04-06T13:51:00.001-07:00

Vi fick in så mycket barnkläder! Helt underbart!

och så mycket fina vinterkläder ni gett...
På bild visar Peder och Emma upp några herrjackor!

och gosiga filtar, sängkläder, gardiner..och ett tomtepar!

...och vuxen dam/herr och ungdomskläder...

Åh så mycket fina gosedjur och leksaker!

...och mycket mer! Tack tack tack kära vänner till Malin som verkligen gett så otroligt fina saker! Och tack Malin som körde detta från Kil i Värmland ända hit till Örebro och dessutom stannade flera gånger på vägen och hämtade ännu mer!
Detta var mer än vi någonsin kunde förvänta oss.

Två fantastiska systrar som stöttat och byggt upp Exist något otroligt med deras engagemang. Vad vore vi utan er? Malin och Lotta, ni är guld värda.

Många fler att tacka

2010-04-03T15:08:00.000-07:00

Mycket händer runt omkring nu. Helt galet. Tänk om man kunde förlänga dygnet? Vad mycket man skulle få gjort då. Har så himla mycket att säga er men hinner sällan dela med mig mina tankar och idéer. Synd!

Vi har många fler personer att tacka för deras fina gåvor. Tack till Monica som skänkte kläder och gosedjur.

Stort tack till Kalle som skänkte ytterligare en påse med kläder samt till Mange, Annas sambo.

Jessica, tack för dina fina gåvor. Och tack för att vi fick knäppa kort på dig:)

Tack Jenny!

2010-03-27T11:28:00.000-07:00

Tack Jenny som skickat kläder via sin syster Sofie, från Stockholm till Örebro!
Snart åker din gåva till Rumänien!

Kurt och skåpbilen!

2010-03-24T02:26:00.000-07:00

Halv tio kom Kurt till Tärnvägen! Alltid är han så glad och drar små anekdoter på västgötska.

Eftersom det är han som håller i de flesta körningarna för insamlande av välgörenhet, är det honom vi ska ringa i fortsättningen. Per är ju väldigt upptagen med den stora organiserings-apparaten - med både sitt företag och med alla hans hjälpsändningar. Därför ringer vi Kurt nästa gång!

Nu är vi i Tybble hos Camile och Nazif!
...och vi har fyllt skåpbilen till bredden igen. Och vi fick inte plats med allt så minst tio kassar blev kvar i förrådet i Tybble. Det får vi ta nästa gång.
Nästa gång lovade Kurt att han skulle ta en större bil med sig för Exist har uppenbarligen "växt ur" denna.

Vi fick ta en sväng tillbaka till Tärnvägen eftersom vi glömde lasta in den stora plastlådan med barnleksaker! Lådan och gitarren fick sitta i framsätet.

Räkna med att komma snart igen, Kurt!

Tack underbara ni!

2010-03-23T12:38:00.000-07:00

Här finns så mycket fint så ni kan inte tro de!

Tack familjen Edin!
Tack Anni!
Tack Gunilla med familj!

Här nedanför kommer lite bilder från vad ni skänkt!

Ett speciellt tack till Gunilla och hennes man som varit oerhört generösa och dessutom gav oss skjuts hem i regnet! Tack! =)

Imorgon kommer Kurt och hämtar allt till Skara, och tur är väl de för hos oss kommer man varken "förbi eller fram"!
En stor kram på er alla!

Margit Rapp från Falun!

2010-03-23T03:37:00.001-07:00

En dag satt jag i tv-soffan och tittade på tv4s morgonprogram och en kvinna vid namn Margit Rapp lyste med sin inspiration hela vägen till Örebro.
Det var hennes berättelse och livsgärningar som fick mig att skicka det "där" sms:et till Camile om att vi "någon gång" måste genomföra en hjälpsändning.
Och det var Camile som bestämt sa "Nej, inte sen, NU ".
Så detta var ett av de tillfällen då vi faktiskt började ägna oss åt Less talking - more doing.
Läs och låt dig inspireras! Detta är en fantastisk kvinna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1431286.ab

Kurt med skåpbilen igen!

2010-03-23T03:12:00.000-07:00

Imorgon klockan 10 kommer Kurt igen och tömmer våra överfulla lägenheter!

Men innan dess....
...hinner Camile till Jessica i Varberga, jag hinner till Gunilla i Näsby, Peder tar hem gåvor från våra vänner Anni och Philip, Familjen Edin kommer med bil och lämnar gåvor och eventuellt hinns det med att träffa ännu en tjej som hade samlat ihop till Exist!

Dessutom får vi (om allt går som de ska) snart besök och gåvor ända från Kil i Värmland.

TACK TACK TACK härliga människor!

24 april

2010-03-21T06:33:00.000-07:00

Nu har vi ett preliminärt datum inbokat!
Den 24:e April och en vecka framåt är vi på Exists sista anhalt, att resa ner till Baia de Arama, Rumänien och ge till dem som inte har. Tack vare er. Hur fantastiskt är det inte att någons älskade nalle hittar en famn som kanske aldrig haft någon nalle att älska tidigare? För era gåvor kommer att bli älskade, var så säkra.
Hur ska vi någonsin kunna åka därifrån?

Dessutom.
I början av nästa vecka kommer Per och hämtar de stora säckar som tagit över våra lägenheter! Så skynda er att pressa dem ännu fullare nu innan han kommer, så skickar vi iväg en stor ranson till, till det tillfälliga lagret i Skara! =)
Men naturligtvis fortsätter vi att samla in under tiden fram till resan, så försent är det inte för den som hade önskat lämna nåt mer.

250 blad utdelade i Almby!

2010-03-17T13:54:00.001-07:00

Nu under onsdagskvällen har vi vandrat genom Almby och delat ut papper om Exist tills Camile var alldeles förfrusen!
Vi gick och funderade över att vi faktiskt åker snart och att detta känns nästintill overkligt. Vi pratade om de där smsen som vi skickade till varann då vi bestämde oss för att verkligen genomföra vår dröm.
Hur vi planerade att Camiles man skulle köra lastbilen och att det skulle bli Lettland som var målet. Detta har ju ändrats längst vägen, men drömmen är fortfarande densamme. Att hjälpa de fattigaste. Punkt.

Så här blöt blev Camiles fot!

Ursäkta de dåliga bilderna men vi fick inte till dem med mobilkameran!

NU HÅLLER VI TUMMARNA
Vi hoppas att människor vill stödja Exist även i Almby!

Fredagens fantastiska insamling

2010-03-07T03:36:00.000-08:00

Lotta och hennes vänner överraskade oss verkligen. Vi åkte till Oxhagen under fredagskvällen och tänkte att det nog inte borde bli något problem att få plats med allt i bilden. Dessvärre/DESSBÄTTRE fick vi inte alls plats varpå Lottas son Pontus erbjöd sig att skjutsa resten i sin röda mini-buss.

Efter att ha packat in allt, gjort upp resvägen, sprungit tillbaka för en glömd handväska och tankat Pontus buss körde vi genom snön hem till mig.

I dörren möttes vi av min fästmans bestörta min som sa "Och hur menar du att allt detta ska..." hihi Jag hade ingen aning om hur vi skulle få plats men vad gör man?
Camile hade ju redan fullt hos sig!

Vi började packa upp och blev oerhört glada över att se hur mycket det FAKTISKT var och speciellt glada över hur mycket leksaker och barnkläder vi fått in! Behovet av detta har varit stort. Tack tack tack kära ni!

Denna klädhög är omöjlig att återge i sin storlek, så här på bild. Den är verkligen gigantiskt!

En stor mängd skor! Hur bra som helst!

Utöver detta på bild, fick vi även in porslin, handdukar, påslakan, skärp, klippmaskin, pottstol, väskor och mycket mer!

Ett stort tack önskar vi och alla människor som kommer att få klä sig, krama om och nyttja allt detta fina!

Lotta i Oxhagen har gjort en fantastisk insats!

2010-03-05T14:19:00.000-08:00

Idag åkte vi till Oxhagen för att träffa en kvinna som vi haft kontakt med via mail.
Hon heter Lotta och har engagerat människor till att skänka till Exist bland annat genom att sätta upp lappar och det resultatet fick vi ta del av idag. Och vilket resultat sen!

Hon kom ju knappt genom hallen för de stod så mycket kassar överallt!
Helt underbar syn för oss naturligtvis. Vad som hände sen och mer foton under denna kväll kommer på bloggen inom kort. Tack Lotta för att du är en så fin människa! Och tack till Lottas alla vänner som gett med hjärtat.
Låt er inspireras kära läsare! Hur länge har just du funderat på att göra skillnad i någons människas liv?
Man förändras som människa av att göra gott. Och det är aldrig något man ångrar sig.

Här håller vi på att packa in!
Mer foton kommer snart!

Tack för alla kläder och handdukar!

2010-02-28T10:36:00.001-08:00

Ända från Lindesberg kom Linda med två stora kassar med kläder, handdukar och skor!
Människor behöver hjälp och du är en en dem som ger dem detta - kanske genom nya vägar i framtiden, genom din dröm =)

Lycka till!

Här är Linda med min fästmanssyster-son, som följde med och mötte upp henne!

Tack för allt!

**

På fredag åker vi till Oxhagen och hämtar gåvor hos en kvinna som hade en stor överraskning att bjuda på! Vi kommer även att dela ut infon i Almby denna dag.
Så följ oss på bloggen för nu händer det grejer!

Det var allt för nu!
Ta hand om er!

Kopiering av nya utskick!

2010-02-21T06:00:00.000-08:00

Snart kommer det nya utskick i brevlådorna - denna gång i Almby!
Håll även utkik på närliggande anslagstavlor!

Tack Malin!

2010-02-18T12:36:00.000-08:00

Tack till min granne som gav 4 kassar med kläder, väskor och en morgonrock!
Jätte fina grejer! Ett stort tack!!!

Insamlingen fortsätter

2010-02-16T12:42:00.000-08:00

Ett jättestort tack till Catrins mamma som var så vänlig och skänkte två påsar med kläder till Exist.

Och tack till Annica Lindahl som skänkte så fina barnkläder, gosedjur och vuxenkläder.

Tack Pega för det du skänkte och för ditt fina stöd. Dina uppmuntrande ord värmde. Tack!

Och stort tack till min fina mamma och syster som rensade garderoben. Ju dua shumë!!

Ny planering!

2010-02-13T06:45:00.000-08:00

Efter lite vila drar vi igång igen!
Under veckan har flera hört av sig om att skänka och vi har fått in jätte fina saker! Bilder på detta kommer inom kort.

Här är vad vi planerar härnäst!

Efter att ha träffat en tjej som åkt till Rumänien som projektarbete på Gymnasiet, fick vi ett bra tips!

Offentliga korgar!
Vi ska lägga ut korgar på några offentliga ställen med information om vårt arbete och be människor lämna gosedjur i korgen.
Vi känner att vi borde satsa på att få in leksaker och gosedjur till alla de barn vi antagligen kommer att få möta.
Vi ska höra med Stadsbiblioteket i Örebro och Mariestads bibliotek, kanske även filialer?

Detta med att satsa på saker till barnen är något vi ska lägga till i info-bladen om Exist.

Nya blad kommer att delas ut i Almby så snart så möjligt!
Vi hoppas på stöd även där!
Tack alla ni som hört av er från Tybble/Sörby! Fortsätt sprid ordet och tveka inte att höra av er om ni har vänner eller bekanta som önskar vara med och bidra med något till Rumänien! Ni har varit fantastiska!

Anslagstavlor

Vi ska även sätta upp information på allmänna anslagstavlor. Kanske har ni läsare något tips på bra ställen? Det bör vara en anslagstavla som ligger någorlunda inom detta område (så att vi lätt kan hämta det eftersom det är vår service).
Än så länge har vi tänkt på:
- Ica Tybble
- Universitetet
-Kyrkan vid Ica Tybble och vid Universitetet

Västerås-resa!

Vi har även fått veta att min faster hade mycket att skänka i Västerås, så därför tar vi bilen dit någon gång nästa månad! Super roligt! Jag hör av mig till dig med mer info om det, Carina!

Vernissage

Snart närmar sig Exists egen utställning på Café Deed i Örebro och vi planerar ett härligt vernissage med lite happenings! Detta ska planeras under dessa veckor! Mer om det längre fram!

Det var allt för nu!
Nästa vecka trappas tempot upp!

Och så här såg det ut när Kurt var här

2010-02-06T01:27:00.000-08:00

Strax innan 12 ringer Carro mig och berättar att Kurt är framme i Örebro. Jag som trodde att han skulle komma 2 timmar senare, låg i soffan under filten och i pyjamas. Helt oförberedd och inte i skick att träffa en annan människa. Snabbt tog jag på mig kläder, borstade tänderna och släpade ner alla säckar och påsar nerför trappan. Oj, så svettigt det blev.

Tänk att jag har fått plats med allt detta i sovrummet.

Som tur var fick jag förstärkning. Med Carros hjälp skulle det gå mycket snabbare.

Och detta är Kurt.

Tur att familjen Lauremann bor så nära oss. Där hade vi en del grejer att hämta som skulle med Kurt till Skara.

Hur går det, Carro??

Kurt gjorde så gott han kunde för att hjälpa till.

Ja, då var det snart färdigt.

Lite till

Får vi plats med detta, tro?

Jajamän! Allt fick plats. Nästan. Skötbordet fick vi har kvar men det skickar vi med nästa gång. Tack för all hjälp, Kurt!

Vad händer nu då? Vi fortsätter med insamlingen såklart!!!

I denna stund åker lasten västerut!

2010-02-05T05:55:00.000-08:00

Nu har Kurt (som jobbar med Per) varit här och hämtat allt vi haft i lägenheterna (och hos familjen Lauremann!) och det blev inte så lite trångt!
Kurt var en riktig hejare på att barbapacka och det enda som vi inte fick med denna gång var ett skötbord som man fäster i väggen.
Mer om detta och bilder kommer inom kort här på bloggen!

Ännu mera!

2010-02-04T13:14:00.000-08:00

Ett mycket stort tack till familjen Lauermann och deras grannar, som skänkt så mycket fina kläder, nallar och andra barngrejer till oss. Tack för att ni engagerade era grannar i detta och för det vänliga bemötandet jag fick. Ni ser vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans. Vi vill hjälpa de utsatta i Rumänien. Ni hjälper oss så att det blir möjligt för oss att hjälpa dem. Era grannar hjälper er, så att ni kan hjälpa oss att hjälpa dem. Underbart!!

Och tack Rebecka för att du var så vänlig och ställde ut säckarna, så att jag kunde komma och hämta dem.

Några kassar till

2010-02-04T07:42:00.000-08:00

Stort tack till Catrin Östlund, som var här i lördags och lämnade 3 kassar med kläder

och tack till Kalle. NI gör verkligen skillnad!!!

Slutspurten..

2010-02-03T10:18:00.000-08:00

Hej kära människor!
Det verkar som att många vill lämna in nu innan fredag, vilket är toppen!
Har haft en gammal klasskamrat från mellanstadiet här hos mig (vi har knappt setts sen dess) men som nappade på detta och kom med gåvor från både henne och hennes vän! Fantastiskt mycket fint! Tack Mikaela och Karin!

Även min granne och vän lämnade kläder till Exist igår! Tack Emma!

Nu är det ca 3 månader kvar tills vi sätter oss i lastbilen och kör ner till Rumänien. Vad kommer vi att möta? Hur kommer detta samhälle att se ut och vilka lidanden går människor igenom där?

En gång i tiden jobbade jag på Sandvikens bibliotek. Jag minns det som en mycket "läsande" tid eftersom man hela tiden var omkring böcker och fångades en någon catchy titel eller häftigt omslag.
En bok jag läste under denna tiden och som skrämde mig var boken "Folket som ingen vill ha - zigenarna i ÖstEuropa". Jag tyckte att titeln var så hemsk men innehållet var värre. Land för land beskriver den situationen för många tusen romer som vart de än befinner sig betraktas som andra klassens medborgare. Tankarna förs många gånger till judarnas historia i Europa.
För er som vill fördjupa er i historien om de människor ni hjälper och deras livsvillkor, leta upp boken på närmsta bibliotek och läs den.
Författare är Jahn Otto JOhansson.

Mikaela och Karins hjälpinsats!Tack!

Och här kommer mera! Tack Emma!

Nu kära vänner!

2010-02-01T11:07:00.000-08:00

På fredag kommer en av Pers lastbilar och hämtar upp alla saker vi hittills samlat och det har blivit en del nu! Nog för att både min och Camiles lägenhet börjar kännas trånga! Men det är ju förstås ett gott tecken!
Så ni som vill skänka - försök hinna innan fredag så får vi lite andrum här hemma ;)

Självklart fortsätter vi samla in ända fram till resan - för er som inte riktigt hann =)

Känns helt underbart att det kommit så här långt!
Tack ALLA!

Vikten av att "se" någon

2010-01-29T02:46:00.000-08:00

Har du någonsin funderat över vem du hade varit om du hade fötts under helt andra omständigheter? Hur hade ditt liv sett ut om du hade växt upp i en fattig del av världen där du ständigt hade saknat mat för dagen, saknat varma kläder, trygghet och makt att förändra ditt liv? Vem hade tänkt på dig? Vem hade sett dig?
Vissa saker är svåra att föreställa sig. Hur kan man någonsin förstå hur det är att sakna något som vi i vår del av världen tar för givet? Vi har kläder som passar alla väder. Det enda problemet med kläder vi har är att veta vilka kläder som passar ihop med vad, vilka färger som passar oss och vilken accessoar som matchar outfiten. När vi kommer hem från skolan/jobbet och inte vet vad vi ska äta, så är det inte för att vi inte har mat, utan för att vi inte vet om vi ska beställa pizza, gå ut och äta eller laga egen maträtt. Om vi inte sover på nätterna, så är det för att vi tränat/ätit sent/druckit kaffe, men inte av rädsla för att tungt beväpnade soldater ska storma in i hemmet och döda en. Om vi inte säger våra åsikter, så är det kanske för att vi är rädda för att bli socialt bedömda, inte för att vi riskerar fängelse om vi gör det.
Många går runt och hoppas på att så småningom vinna den största lottovinsten, så att huset blir större, bilen blir finare, kläderna blir fler och restaurangbesöken mer frekventa. Jag är inget undantag här för ibland händer det att jag köper lotter. Men jag tänker ofta på att jag redan har dragit storvinsten. Jag behöver inte oroa mig för att gå hungrig och frysa till döds. Jag har allt jag behöver och mycket mer. Men en gång i tiden var det inte så. Jag brukar säga att jag har upplevt två helt olika världar. Jag är född i ett land, som under mycket lång tid varit under Serbiens förtryck, så jag vet hur det är att växa upp i ett samhälle där de mänskliga rättigheterna överträds. Jag vet hur det är att vilja äga ett nytt klädesplagg men omöjligen ha råd med det. Jag vet hur det känns i kropp och själ när oroligheter bryter ut i det som så länge varit ett hem och man tvingas överge allt för att söka trygghet någon annanstans. Jag har varit i en situation där ingen önskar vara och idag är jag där alla vill vara. Men jag skulle aldrig ha varit där jag är idag om inte någon hade ”sett” mig. Jag tackar å det djupaste alla vänliga själar som bestämde sig för att ge mig ett nytt tryggt hem här i Sverige. Nu är det min tur att ”se” någon. Och kanske är det även din tur?

Har ni tänkt på hur vacker jorden är, sedd från rymden? Vi ser vackra bilder på jorden och blir fascinerade av dess skönhet men tänk vilken upplevelse det vore att skåda jorden direkt från rymden. Se jorden som helhet och beundra de vackra färgerna. Här fokuserar vi på detaljer, tänker på vilka gränser som finns mellan liksom inom länderna och gör stor skillnad på vilka som hör till ”oss” och vilka som hör till ”dem”. Dessa detaljer syns dock inte från rymden. Där finns inga ”vi” och ”dem”. Där finns bara ”VI”.
För några dagar sedan såg jag ett mycket rörande Oprah-avsnitt som handlade om tro och hopp. En av gästerna var astronaut och han berättade hur vackert det var att se på jorden från rymden och önskade att han kunde ta dit alla politiska ledare, så att de kunde se hur betydelselösa dessa gränser som för oss blivit så betydelsefulla egentligen är.

Johannes, tack för att du rensade garderoben och för att du gör det här projektet möjligt att förverkliga. Jag hoppas att du inte rensade garderoben på morgonen, strax innan en föreläsning;)

Stort tack till Elin och sonen Linus för de kläder och leksaker ni skänkte.

Mer kommer in!

2010-01-27T05:00:00.000-08:00

Jätte fint av dig att rensa ut garderoben! Många människor kommer att bli glada!

Fler lämnar in!

2010-01-26T10:46:00.000-08:00

Birgits gåva
Idag hälsade vi på hos Birgit och hämtade jättefina saker som hon valt att skänka. Även grannen hade skänkt lite! Vi pratade om hur projektet kom till, vår medarbetare Per och vart Baia de Arama låg egentligen . =)
Jätte roligt! Tack för din och din grannes gåva! Hoppas vi hörs igen!

Olov och Isabells gåva
Även mina grannar Olov och Isabell ville skänka och dessutom, kill-kläder, vilket vi haft lite brist på! Toppen! Tack!

Idag anlände också 250 visitkort vilka verkligen kommer att komma till användning för oss. Tack alla ni som för resan framåt.

Jag glömmer ibland att det faktiskt inte är särskilt långt kvar och att vi snart kommer att få möta dessa människor och få vara med och se hur de har det. Att få ge leksaker till barnen, varma kläder, torra skor och saker att vara stolt över. Och jag undrar samtidigt om dessa känslor kommer att kännas övervägande glada eller sorgsna. Glädje över att vi i Sverige kunnat genomföra detta tillsammans men även sorg över att veta att att människor lever under dessa förutsättningar på många ställen i vår värld. Jag ska i alla fall berätta och åter berätta om människor i Sverige som gett från sina hem och hela vägen ner till deras samhälle. Om Birgit, Olov och Isabell, och alla ni andra som gör detta möjligt.

Inspirationens kraft

2010-01-24T11:33:00.000-08:00

Livet är en härlig resa med många fina och betydelsefulla möten. Det är inte mötet i sig utan det som skapas i mötet med den andra som jag tycker är så fascinerande. Möten handlar om givande och tagande och ett meningsfullt utbyte av idéer, tankar och upplevelser. Idag upplevde jag ett sådant möte.
Igår fick jag ett telefonsamtal från Anna Levin, som jobbar som reporter på NA och bloggar om ett mycket intressant och högst aktuellt ämne, nämligen hur man befriar sig från den onödiga konsumeringen som vårt samhälle är uppbyggt kring. Anna har infört köpstopp, vilket innebär att hon inte köper mer än det som är absolut nödvändigt. Vad är absolut nödvändigt kan man då undra. Skulle du kunna avstå från restaurang-, café- och biobesök? Skulle du klara dig utan det senaste inom mode och teknik? Lämna bilen och cykla/gå till och från jobbet/skolan? Träna hemma istället för på gymmet? Tillverka egna presenter istället för att köpa dem?
För många är detta säkert otänkbart. Anna visar att allt detta är möjligt. Har du själv haft funderingar på att minska din konsumtion men vet inte hur du ska gå tillväga, så tycker jag att du ska kolla in hennes blogg. Många intressanta tips och idéer ges här http://na.se/bloggar/annalevin

Telefonsamtalet handlade dock inte om Annas köpstopp utan hon ringde för att hon hade barn- och vuxenkläder att skänka till folket i Rumänien. Kl 18.00 hämtade jag flyttlådan som hon hade lovat mig. Det blev ett intressant möte, som fick mig att reflektera över mitt eget liv och mitt konsumtionsbeteende. Det är helt galet vad mycket man kan spara om man ändrar sina köpvanor. När jag kom hem berättade jag för Nazif att jag funderade på att införa en köpfri månad. Fick en puss på kinden för det. Som han har tjatat om detta:)

Anna, tack för kläderna du skänkt och tack för att du fyllde mig med inspiration och eftertanke.

Som sagt, livet är en härliga resa med möten.
Vi inspirerar och blir inspirerade själva.

Vad vore vi utan varandra?

300 Exist-blad utdelade i Tybble/Sörby!

2010-01-22T05:02:00.000-08:00

Igår samlades vi hos Camile och rullade ihop info-blad om oss och fäste söta små band på rullarna. Dessvärre hade jag räknat att ett band på 10 meter borde räcka men det räckte ju inte på långa vägar! Vi prövade med lite guldtråd när banden tog slut men det blev inte riktigt bra så...

En del hushåll fick vanliga blad
..en del fick rullar
..och en del fick rullar med band

Sist delade vi ut i Sörby och höll inte på att hitta hem igen! Som tur var räddade Peders GPS oss ännu en gång från att förlora oss helt ibland främmande bebyggelse ;)

Den allra sista rullen!

Veckans...

2010-01-22T04:52:00.001-08:00

Ännu en kasse ramlade in under veckan! Tack Jenny! Det var jättefina kläder du kom med!

Nu har vi samlat:

4 kassar med leksaker
5 stora säckar med kläder
3 kassar med kläder
5 kassar med kläder
1 kartong med leksaker
1 vinterJacka
+ lite smått och gott som nog fyller några kassar till!
(sängkläder, kastrull, överkast m.m.)

Jennys gåva!

..och ännu mera!

2010-01-14T12:32:00.001-08:00

Nu rullar det på!
Stämde träff med en tjej som hette Lina vid bussen idag och titta vad hon hade till oss! Underbart att se att även människor vi inte känner sen tidigare vill hjälpa till och samla ihop till hjälpsändningen. Precis vad vi hoppats =)
Tack för allt, både kläder och skor! =D

Annat som hänt?

Vi har beställt 250 visitkort!
Dessa ska vi ge till vårt "Syster-projekt" som Labbe och Dane ska dra igång.
Mer om det när det närmar sig! =)

På söndag ska vi dela ut 300 infoblad om oss i Tybble och vi ska knyta ett fint band kring varje blad. Vi hoppas innerligt att detta ska rulla igång insamlandet ytterligare.

Tack alla ni som lovat att rensa ut era garderober och på andra sätt önskar hjälpa till i projektet! Vart skulle vi vara utan er?

Det har kommit mera mera mera

2010-01-12T00:13:00.000-08:00

Kan det nya året börja bättre än så här?
4 stora Ikea-kassar med nallar, dockor, spel och dylikt. Tack Karin för att du rensade vinden hos dina föräldrar och hade hjärta att skänka dina barndomsleksaker. De kommer att glädja så många barn på barnhemmet.

Dags för 2010's bestyr!

2010-01-11T13:20:00.000-08:00

Gott nytt år kära medmänniskor!
Låt oss hoppas att 2010 blir året då världen vaknar upp och förstår att alla måste dra sitt strå till stacken för att världen ska bli en bättre plats. Tack ni som bidrar! Tack ni som uppmuntrar! Nu ska vi omvandla detta till handkraft.
I denna stränga kyla känner man extra medlidande till de människor som inte har tillräckligt med varma kläder för att hålla kylan ute och inte tillräckligt med mat för att hålla orken vid liv.

Idag ville en av er skänka ytterligare en summa till projektet vilket betyder att vi är uppe i sammanlagt: 1940 kronor och 50 öre. Tack!

Tack Emma och Hanna och alla ni andra som rensar ut sina garderober och skänker till Exist! Det är guld värt!

I veckan planerar vi skriva ut 300 papper med vädjan till människor att rensa sina garderober på överblivna kläder och annat som kan komma till användning i de samhällen vi kommer att besöka.
Detta delar vi ut i Tybble-området någon dag i veckan.
Förhoppningsvis är många människor så pass intresserade att skänka, att vi får fylla en stor last som kör förbi Örebro snart.
Låt oss hoppas!

Nu är det jul igen

2009-12-25T00:52:00.000-08:00

Örebro är smyckad av tända ljus, glitter och snö. Att titta ut genom köksfönstret och njuta av julbelysningen och snötäcket ger en skön känsla av rofylldhet. Man njuter med alla sina sinnen. Julstämningen har infunnit sig. För många innebär julen god mat, en tid med familj och vänner, värme, julklappar och ledighet från jobb och skola. Men inte för alla. Det är lätt att tankarna far iväg åt alla möjliga håll en sådan här dag. En del tankar far till de hemlösa som spenderar julafton utomhus i kylan, andra tankar går till alla dem som tvingas fira julen i ensamhet, ytterligare tankar går till alla barn som på juldagen svälter. Ägna dessa människor en tanke. Julen är en tid för kärlek och givmildhet.

Vi på Exist tar lite julledighet nu. Vi önskar er alla en god jul och ett underbart nytt år!!

Uppdatering

2009-12-19T09:13:00.000-08:00

Nu är det äntligen jullov (eller vad man nu ska kalla det). Skönt! Underbart! Härligt! Befriande! Karolina har åkt hem till sina föräldrar i Lidköping, själv är jag kvar i Örebro och tentapluggar. Jättetråkigt att inte känna sig helt ledig men jag är så tacksam för att jag inte behöver ta mig ut i det här kalla vintervädret.

So what´s new?

Linn har varit här och skänkt en påse med kläder. Igår var jag hos Nensi och hämtade en stor Ikea-kasse med massa kläder och Malin i min klass, lovade att rensa sin garderob efter nyår. Snart ser jag inte golvet i mitt sovrum:)

Och............

en stor överraskning väntar Exist. De som står för överraskningen är min underbara bror, Labbe, och hans fantastiskt vackra flickvän, Dane. Vad det är får ni veta snart.

Torgdagen!

2009-12-15T02:00:00.000-08:00

Äntligen blev det av! Lördagens morgonkvist var allt annat än lugn och det hämtades bord, bullar (hos en nyvaken Anni som varit snäll och lånat ut plats i frysen), kokades kaffe, glögg och allt ni kan tänka er.

Ungefär vid 9-tiden, stod vi på Stortorget och försökte få till allt..
Vi beslutade att vi skulle stå mittemot kyrkan, precis i korsningen med Drottninggatan, för att de som gick längst shopping-stråket också skulle se oss.
Detta blev inte helt igenom lyckat eftersom många letade efter oss bland stånden på Stortorget och därifrån var vi skymda..men å andra sidan tror jag att vi var mer synliga för de övriga Örebroarna som INTE visste att vi skulle stå där den dagen.

Nåja, hur som helst var morgonen lite seg och vi började fundera över om man skulle lagt ner lite mer tankeverksamhet kring vad vi skrev på skylten? Många kanske blev skrämda av det stora "Skänk pengar", istället för att fokusera på vad vi sålde. Dessutom tänkte vi att vi borde ha skrivit mer specifikt om vad vi samlade pengar till istället för det breda och ganska o-laddade ordet "Välgörenhet".
Vår första vän som kom på besök var nog Staffan!
Sedan rullade dagen på.
I början var vi nog lite blyga och vågade inte riktigt ta tag i folk. Men Boki kom förbi med en vän till henne. Denna vän hade jobbat i butik och var grym på att locka till folk! Efter detta kändes det som att vi, trots den stränga kylan, blev mer varm i kläderna ;)

Vi packade ihop någon gång kring halv 4. Stelfrusna som vi var, då vi glömt att ta med både vantar och mössa, kände vi oss nästan sjuka när vi kommit hem.
Men för de 1385 kronor och 50 öres skull, alla underbara människor vi mötte under dagen, alla vänner som stöttade oss och tanken på att dessa pengar kommer att gå till människor som lider VAR DET SÅ VÄRT.
Det kan faktiskt vara nyttig att frysa, vara hungrig, trött och lite utlämnad någon gång ibland. Då kommer man lite närmare en förståelse för hur många människor i världen har det.

Dagens bestyr...Torgförsäljning

2009-12-12T07:52:00.000-08:00

Hur gick det? Vilka kom dit?
Ja, allt detta ska det uppdateras om men detta hinns inte med just nu.
Däremot kan meddelas att vi fick in
1385 kronor och 50 öre.
Men alla har inte hunnit sända in pengarna än, men någonstans kring den siffran kommer vi nog landa på!

TACK ALLA SOM HAR SKÄNKT PENGAR, GETT POSITIV RESPONS OCH UPPMUNTRAT ARBETET PÅ OLIKA SÄTT. NI ÄR DET SOM BYGGER UPP ARBETET OCH SOM I SLUTÄNDAN BLIR TILL GLÄDJE FÖR MÄNNISKOR. TACK.

Utställning på Café Deed!

2009-12-10T13:32:00.000-08:00

Nu har jag (Karolina) fått klartecken att jag får ha konstutställning på Café Deed i Örebro och de var helt okey för dem att utställningen har fokus på att samla pengar till Exist.
Den första tid de hade ledigt var från vecka 13-16 (en av två lediga tider på hela året), vilket betyder att utställningen är slut endast ungefär 1 vecka innan vi åker! Perfekt timing alltså.
Tydligen får man anordna ett vernissage vilket såklart vore sjukt spännande. Det erbjuds möjlighet att i samband med detta ha konsert alternativt låna DJ-utrustning. Kul! Det här ska vi nog kunna bygga något av..

Detta och mer kommer att fylla väggarna...

Bondbröd med soltorkade tomater och färsk basilika

2009-12-10T10:28:00.000-08:00

Några timmar senare doftar det ljuvligt i min lägenhet. Ibland tror jag att jag bakar enbart för doftens skull:)

Nu har jag i alla fall bakat 4 stora bondbröd samt 24 bondbröds-bullar med soltorkade tomater och färsk basilika, till torgförsäljningen, nu på lördag. Egentligen var det 25 men jag måste jag veta vad jag säljer, så en slank ner i halsen snabbt. Underbart gott!! De lär gå åt som smör, så skynda dig på lördag, sovmorgon kan du ta på söndag:)

Daniel lämnade precis som han hade lovat en påse med kläder idag. Dessutom hade han mejlat till några aktiva inom RKUF och frågat om de också har kläder att skänka. Ett superbra initiativ!

2009-12-10T10:26:00.000-08:00

Kontonummer klart!

2009-12-10T06:02:00.000-08:00

Eftersom postgiro och startandet med en ideell förening verkar dröja får vi starta ett kontonummer så länge. Kontonumret står långt i spalten till höger på bloggen.
Hit kan ni skänka valfri summa (om ni inte har möjligheten att träffa oss).
Vi är oerhört tacksamma för alla bidrag!
De insamlade pengarna kommer att fördelas på barnhemmet och det dagis som ska byggas.
Hör av er om det är något ni undrar.
Alla bidrag redovisas på bloggen!

Vi ses på lördag!

Tack LP!

2009-12-10T00:41:00.000-08:00

Nu har det ordnat sig med termosar!
Genom Karolinas pappa Bennys kontakter på LP-verksamheten i Örebro, ska vi få låna termosar till Bullförsäljningen. Tack Marita!

Smått och gott

2009-12-09T11:40:00.000-08:00

Lördag börjar närma sig med rasande fart. Imorgon hämtar vi Tinas bord. Idag har vi mejlat till Carolina Nyberg-Steiser, ordförande på Röda korsets ungdomsförbund och frågat om de på RKUF har termosar att låna ut samt plakat att ge oss. Termosar hade de inte men hon skulle skicka en förfrågan till några aktiva på RKUF, så skulle de höra av sig till oss om de hade termosar att låna ut. Plakat hade hon i A3 format som vi kunde få. Det känns alltid så kul med glada och hjälpsamma människor, som gör sitt bästa för att hjälpa till. Tack, Carolina!

På kriminalpsykologin passade jag på att fråga några klasskamrater om de möjligtvis hade kläder de kunde skänka, vilket de hade såklart. Linn och Nancy lovade att rensa garderoben. Daniel, som jag en gång i tiden ledde läxhjälpen med, träffade jag i förbifarten. Han lovade oss lite kläder, som han skulle ta med sig till universitetet imorgon. Hela och rena kläder:) Tack, Daniel! Och tack, Linn och Nancy!

Samtal från Per

2009-12-08T01:41:00.000-08:00

Per ringde idag och berättade om vårens resa!
Det blir södra Rumänien. Och resan blir i slutet av April/början av Maj och det mer exakta datumet får vi först 1 månad innan vi åker. Staden heter "Bajarama" (eller något liknande, svårt att få exakt på telefon)
De pengar vi samlar in kommer antagligen att delas mellan två projekt. Byggandet av ett dagis och till ett barnhem.
Det ska bli spännande och kommer kännas betydelsefullt att få uppleva. Vi hoppas på ert stöd på lördag i bullkalaset på stan!

Vem/vilka hör av sig?

2009-12-08T01:20:00.000-08:00

Idag har vi skickat mail till följande företag med förfrågningar om de vill skänka kläder, handdukar mm till vårt projekt:

- Bludiblu, Marieberg
- Hemtex
- Bikbok
- Cubus
- JC, Marieberg
- Ginatricot, Marieberg
- Jack and Jones Marieberg
- JOY, Marieberg
- Kriss
- Lindgrens
- MQ
- Wear It, Marieberg

Nu är det bara att vänta på svar. Hoppas, hoppas, hoppas att vi får positiva svar!!