Ni minns det svåruttalade Eyjafjallajökull (och som man behöver googla på Island och vulkanutbrott för att veta hur det stavas) som var orsaken till att många resor blev inställda? Då minns ni också att även vårt flyg till Rumänien riskerade att stoppas. Vi visste att Eyjafjallajökull inte var påhittat. Vi ville gärna tro det men faktum var att vulkanutbrottet på Island var ett faktum. Och kunskapsmässigt förstod vi att detta kunde sätta stopp för det som vi hade jobbat så mycket för men rent känslomässigt trodde vi inte att vår resa skulle låta sig drabbas av det. Dagarna innan resedagen höll vi oss uppdaterade om askmolnets spridning över Sverige, inställda flyg, svenska flygplatser osv. MEN det var som att vi visste att vi skulle få komma iväg. ”Jag har bestämt det” brukade Carro säga när Camile hade sina ”tänk om-moments”.
DAG 1
Vi mötte upp varandra på busshållplatsen närmast Willys
Förväntansfulla och grymt peppade!
Peder följde med oss till tågstationen.
Väl framme på tågstationen hämtade vi våra beställda biljetter. Vi skulle ta oss till Skövde med tåg för att därifrån ta bussen till Skara. Vi var mycket tacksamma över möjligheten att få visa människor vi aldrig har träffat att vi och så många andra som har hjälpt oss med projektet, bryr oss om dem.
På tågstationen fick vi ett glädjande SMS från Lotta, en av projektets stora stöttepelare. Hon ville önska oss lycka till. Lotta är minst sagt en oförglömlig person. Tillsammans med sina grannar fyllde hon våra vardagsrum och sovrum med kläder, leksaker, skor och massa annat.
Vi ville visa Lotta exakt hur peppade vi var inför resan genom att skicka ett MMS till henne.
En bild som säger mer än tusen ord.
Bussen som skulle köra oss till Skara inväntades med stor spänning vid Skövde resecentrum. Snart, snart, snart....snart skulle vi vara DÄR.
Karolinas val av klädsel bjöd på mycket skratt under resans gång. Camile hade tittat på majvädret över Rumänien och anpassade sin packning efter det. Karolinas packning anpassades dock efter det svenska vädret. Väl framme i Rumänien åkte hennes mössa, halsduk och jacka snabbt ner i väskan.
Här sitter vi på bussen som ska ta oss till Per i Skara. Fortfarande grymt förväntansfulla och peppade passar vi på att knäppa lite kort på oss tillsammans.
Väl framme i Skara skulle vi mötas av en rumänsk man vid namnet Liviu. Karolina hade pratat med honom i telefon ett antal gånger men vi hade ingen aning om hur han såg ut. I tron om att vi visste hur rumänska män såg ut gick blickarna fram och tillbaka på alla människor som stod där, i sökandet efter en mörk man. Ingen matchade vår selektiva sökning. Efter att ha virrat omkring lite utvidgade vi vår sökning i hopp om att finna Liviu. Denna gång tittade vi efter sökordet "man". Och vi fann honom. Han var inte särskilt mörk. Det visade sig att Liviu hade letat efter två blonda svenskar. Till hans förvåning var vi inte särskilt blonda.
Efter den roliga incidenten skjutsade Liviu oss till Skaraterminalen och vi möttes av Per i dörren. Ni som har följt bloggen minns vem Per Strid är. De nya läsarna bör dock veta lite om denna fantastiska man. Per är en genuin eldsjäl som tillsammans med sin familj i många år kämpat för att förändra förutsättningarna för människor i utsatta länder. Läs gärna mer om honom på hans hemsida http://skaraterminalen.se/relief.html. Hans hjälpsändningar når utsatta människor i flera olika delar av världen. Att träffa någon som han var minst sagt inspirerande. MEN det var inte förrän vi hamnade i Baia de Arama som vi förstod hur mycket påverkan och förändring denna man hade gjort på de fattiga människorna i byn.
Vi fick en stor kram av Per. Detta var alltså första gången vi träffade honom. Vi hade enbart haft telefon- och mailkontakt tidigare. Vi hade massa frågor att ställa till honom. Vi ville veta detaljer kring resan, vilka människor som skulle möta upp oss i Rumänien, var vi skulle bo, hur vi skulle bo osv. Men med den knappa tiden som var kvar fick en del frågor lämnas obesvarade. Den viktigaste informationen hade vi dock fått på förhand, så att vi kunde känna oss lugna och trygga.
Vi fick träffa några av Pers anställda och då passade vi på att knäppa lite kort på dem.
Innan vi lämnade Skaraterminalen gav Per oss 2000 kr som vi fick spendera hur vi ville. Vi fick själva välja om vi ville skänka dem eller använda dem till något vi behövde. Vi behövde inte begrunda det särskilt länge. Det var bara självklart att pengarna skulle skänkas.
Sammanlagt var vi på Skaraterminalen en halvtimme och sedan var det dags att åka mot Göteborg och ”Göteborg city airport”. När vi lämnade Skara var vi ännu gladare, mer förhoppningsfulla och lite rikare. Det här skulle bli bra!
En av Pers chaufförer skjutsade oss och Liviu till Göteborg.
Under bilfärden överraskade Liviu oss med goa smörgåsar. Vi kom ganska snart att förstå att detta bara var början på allt smått och gott som den mannen skulle bjuda oss på.
Smörgåsarnas ursprung blev ett diskuterat ämne under bilfärden. Var det svenska eller rumänska smörgåsar? Innehållet skvallrade dock om att det var rumänska smörgåsar. Goa var dem i alla fall.
Under bilfärden fick vi reda på att vi inte skulle åka till Bukarest (som vi trott) utan Budapest, vilket betydde att vi skulle åka till Ungern och inte direkt till Rumänien! Någon skulle hämta oss i Ungern för att skjutsa oss med bil till Rumänien. Vem denna någon var hade vi ingen aning om. Men Liviu skulle vara med oss hela tiden eftersom vi skulle övernatta hos hans familj. Här gällde det att bestämma sig för att verkligen lita på dessa människor. De var ju egentligen främlingar för oss och de var de enda vi hade att förlita oss på i det nya landet. Att ge sig in i en främmande situation med människor som för oss var fullkomliga främlingar var ett risktagande. MEN ni vet den där känslan man får i magen som fungerar som någon slags vägvisare (intuition?), den känslan sade oss att den här resan skulle bli bra. Spänningssökande Camile försökte dock vid ett flertal gånger krydda den långa resan genom att beskriva olika skräckscenarier som kunde inträffa under resans gång. Men Karolina lät sig inte skrämmas upp av detta. Det var väl tur att hon kände Camile lite för väl.
Planet skulle flyga kl 15.00. När vi kom fram till flygplatsen så satte vi oss ner och bekantade oss med varann. Liviu berättade för oss om Rumänien, hur hjälparbetet har gått genom åren i Sverige och hans egen relation till Per. Han berättade också om Baia de Arama, svårigheterna där och att han själv kom från fattiga förhållanden. Han lyckades få jobb som lastbilschaufför och träffade Per som anställde honom inom Skaraterminalen som lastbilschaufför. De två fann varann direkt och Liviu beskriver Per som en ”second father”. Det råder ingen tvekan om vilken påverkan Per har haft på Livius liv och den tacksamhet Liviu känner mot honom. Nu har han ett eget företag men samarbetar fortfarande med Per. Per hyr in arbetare från Rumänien och Liviu är deras arbetsledare och åker en gång i månaden till Skara.
Vi berättade lite om oss själva, beskrev projektets födelse och utveckling och vilket engagemang som legat bakom arbetet. Det var med mycket stolthet vi berättade om den hjälp som vi hade fått av allmänheten för att genomföra projektet.
Passkontroll.
Liviu i egen hög peson. Karolina följer tätt bakom honom. Camile fotar.
När vi kommit innanför Gaten så satte sig Liviu ner med våra väskor och antydde att han allt visste vad kvinnor gillar och pekade på shoppingstråket inne på Gaten – så vi tog oss en runda.
Dock hade han nog inte riktigt räknat med exakt HUR länge denna runda skulle pågå – så när vi kom tillbaka såg han lite smått besvärad ut och så fort vi satte oss ner så gick han i rask takt mot toaletterna.
Karolina i parfymernas värld
På flygplatsen får Camile obehagliga flashbacks från en tidigare flygresa då hennes dyra nyköpta bodylotion omhändertogs av flygpersonalen då detta var förbjudet att ha med i handbagaget. Karolina tillfrågas om hon har parfymer, schampo eller liknande i sitt handbagage. Därav åkte hennes ”Be delicious” ner illa kvickt i Camiles resväska.
Och så var det dags då!
Hej då, Sverige!
Buna ziua, Romania
När vi klev på planet ville Liviu hela tiden bjuda oss på nötter, snacks och dricka och vi som inte är vana vid sådan generositet i Sverige var aningen osäkra på hur vi skulle hantera det. Det var ju jättefint och omtänksamt av honom och vi uppskattade hans vänlighet. Liviu kändes genuin.
Camile som hade sin kamera i högsta hugg under resan ville naturligtvis filma de spännande flygvärdinnornas säkerhetsinstruktioner innan ”Take-off”. Detta gillades inte av personalen som framförde ett stort ”NO NO” både i högtalaren och via flygvärdinnans arga blick och gester!
Ca 2 timmar senare landade vi i Budapest.
Budapest flygplats.
Här kommer Karolinas bagage - den blåa ryggsäcken.
Och så Camiles gråa resväska.På Budapest flygplats väntade vi på vår skjuts men när denna visade sig vara försenad så bjöd Liviu oss (åter igen) på ungersk Gulasch-soppa.
När skjutsen väl kom så visade det sig att vi inte var de enda resenärerna och därför skulle det dröja ytterligare ett tag innan vi kom iväg.
Vi fick därför besöka en galleria i väntan på de andra resenärerna.
Där kunde vi växla pengar eftersom det nu framkommit att vi inte kunde använda oss av Euro varken här eller i Rumänien. Eftersom Camile behövde köpa en tandborste och Karolina något att dricka så växlade vi även en slant till Ungerska pengar. Efter att Liviu bjudit oss på så mycket så sa vi att nästa gång skulle vi bjuda honom på mat. Vi ville återgälda hans vänlighet.
Vi gick till Burger King eftersom han trodde att vi var hungriga och vi trodde att han var hungrig – trots att det sen visade sig att ingen egentligen varit särskilt hungrig. Detta var alltså kort efter att gulaschsoppan förtärdes.
Han beställde ett vanlig hamburgemål och vi tog minsta möjliga hamburgare. När han såg detta kände han sig genast dum över att vi hade så lite att äta så utan att ens tveka delade han upp sin hamburgare i 3 delar. Vi var helt tagna av den fina gesten. Det var som att generositeten inte visste några gränser här. I smyg fotade vi den uppdelade hamburgaren.
Ett minnesvärt ögonblick.
Här satt vi sedan i minst en timme och pratade om allt möjligt. Liviu berättade om Rumäniens historia och hur landet har större klyftor mellan fattiga och rika och att Rumänien enligt honom oftast har förlorat i diplomati med andra länder och så förlorat en stor del av dess tillgångar vilket försvårat fattigdomsproblematiken.
När de andra resenärerna väl kom så började den fem timmars långa bilfärden mot Rumänien. Kring ett på natten anlände vi till staden Timisoara på Rumäniens västsida.
Dana (Daniella, Livius fru) mötte upp oss i dörren, pussade sin make och bjöd på iste och chokladmuffins. Vi satt och pratade en liten stund men sedan var det dags att gå och lägga oss. Liviu sa att vi kunde ta sovmorgon och sedan la han till att vi kunde sova ända till klockan 9 (haha sovmorgon?).
När vi tittade på klockan insåg vi även att tiden var +1 timma i Rumänien (vilken den inte var i Ungern).
Detta var alltså vårt sovrum. Ett mycket vackert inrett rum. Boy if we slept good that night!
DAG 2
Kl halv nio väcktes vi av telefonsignalen. Enligt gårdagens överenskommelse skulle vi upp kl 09.00 för att bli hämtade av pastorn och hans fru kl 10.00. Trötta som vi var drog vi ut på uppvaknandet lite och låg sedan kvar i sängen för att helt enkelt smälta in gårdagen. Kl 09.30 möttes vi av en mycket trevlig syn i köket; tända ljus, en lugn och rogivande musik hördes i bakgrunden, bordet var elegant dukat, doften av det härliga morgonkaffet hade spridit sig i rummet och en härlig och generös frukostbuffé stod framdukat innehållande gurka, skinka, ost, smör, kycklingkorv, omelett mm. Vi kunde inte tro våra ögon. Allt kändes som taget ur en vacker film. Frukostbuffén var så tilltalande att vi snabbt satte oss ner för att börja avnjuta den härligt hemlagade frukosten. När vi tittade upp var Liviu och Dana kvar i stående position och väntade på att vi skulle be en bön tillsammans. Vi rättade snabbt till vårt misstag, satte oss upp och höll våra händer i en bönställning. Här gällde "följa John". Gör som de andra gör så vet du att du gör rätt. Detta med att be och tacka Gud för maten kändes mer än rätt. Bönen gav måltiden en helt annan betydelse. Måltiden blev betydelsefull, värdefull och vi kände tacksamhet för maten.
Efter frukosten fick vi träffa Livius tre mycket trevliga anställda som jobbade på ett kontor bredvid huset han hade byggt upp.
Här jobbar Livius anställda
Livius vackra hus.
Livius och Danas hundar
Därefter visade Dana oss familjebilder. Det var allt från bröllopsbilder till barnens födelsedagar. Vi kände inte de här människorna men några albumvisningar senare kändes de inte som främlingar längre. Vi kände oss ärade att få ta del av deras liv på det sättet och att vi hade fått lära känna dem lite bättre.
Pastorn (brother Sam som han kallades) och hans fru Pompilia (Pompi)dök upp runt elva tiden. De bodde i byn som vi skulle besöka, Baia de Arama och det var de som skulle ta hand om oss under tiden vi skulle vara där. Det blev ett minst sagt intressant möte. Vad har ni för bild av en pastor och en pastorsfru? Tänk efter. Man kan nog säga att vi hade en mer traditionell bild av dem. Vi trodde att de skulle vara äldre och inte så utmärkande. Så vilka möter upp oss om inte de två mest västerländska och coola människorna någonsin med solglasögon, glittriga långa naglar och jättehärlig attityd. De var unga (38-45)och var nästan lika högljudda som vi var. Vår syn av en pastor och en pastorsfru var inte negativ på något sätt, vi förväntade oss bara inte att de skulle se ut precis som vi. Förutfattade meningar möter verkligheten. Och verkligheten är så mycket mer än det vi tänker om den. Visst är det fantastiskt ibland när vi testar våra tankar och verkligheten ändrar dem? Love it!
Bilresan till Baia de Arama skulle ta 5 timmar. Vi tittade nyfiket på alla ställen vi passerade för att få en uppfattning om landet och dess kultur. Det visade sig att brother Sam och Pompi kunde väldigt lite engelska, vilket såklart försvårade kommunikationen oss emellan. Men vi förstod ganska snabbt att även dessa människors generositet inte hade några gränser. Bilfärden började med att de gav oss kex och dricka, 2 timmar senare blev vi bjudna på varma goa baguetter och jättegott kaffe.
Varm baguett
Pompi var verkligen som en frisk fläkt. Hon skrattade högljutt och var så vänlig mot oss. Brother Sam var trevlig och snäll men till en början mer reserverad. Vi upptäckte att de båda trodde att vi var skolungdomar i åldrarna 17-18 och att vi höll på med ett skolprojekt. Sanningen berättades och alla fyra utbrast i hysteriskt skratt. Såg vi verkligen så unga ut? Nej, det köpte vi inte. Det var nog snarare vårt beteende och våra synkroniserade skratt som sände ut fel signaler.
När vi närmade oss byn förundrades vi över den rumänska naturens skönhet. Vi var omgivna av höga snöklädda berg i vackra färger. Vad världen kändes vacker i detta ögonblick. Brother Sam och Pompi stannade bilen vid vägkanten och lät oss beundra utsikten under den tystnad som rådde där.
Vi och Pompi
När vi äntligen var framme i den fattiga byn, Baia de Arama visade Pompi och brother Sam oss var vi skulle bo. Vi hade trott att vi skulle få sova i deras hus men eftersom det var trångt där fick vi bo på ett litet motell, vid namnet Casa Alba, som betyder vita huset. Det var det finaste motellet i det området. Vi var nöjda. Pompi ville därefter bjuda oss på mat (igen). Vi gick till en restaurang där Pompi kände ägaren. Brother Sam gick iväg för att arbeta. Pompi beställde en rumänsk specialrätt till oss. Detta efter att Camile säger att hon inte äter fläskkött. Hon såg så glad och förväntansfull ut och sa att alla gillar den här rumänska rätten. Vi ansågs vara viktiga gäster som skulle få det allra bästa. Specialrätten kom, en soppa av kokött. Detta kunde väl vi äta. Det var bara det att soppan luktade konstigt, smaken var vidrig och köttbitarna var små, vita och sega. Vad var detta egentligen? You like? frågade Pompi ett antal gånger. Yes! svarade vi och ansträngde oss för att svälja ner soppan med vatten, vitlök och bröd. När Karolina frågade vad det vita var för något fick vi reda på att det vi åt var koinälvor. Efter att Camile på svenska säger "jag dör" ett antal gånger tar Karolina mod till sig och säger "we can´t eat this". Vi ville inte verka oartiga eftersom det ändå var vår första dag med henne och detta var trots allt en rumänsk specialrätt men det var alltså lite för speciellt för oss. Vi kunde bara hoppas på att hon inte skulle missförstå. Ingen fara svarade Pompi, huvudrätten kommer snart och det är kyckling. Och vi som trodde att detta var huvudrätten.
Det var lika gott som det ser ut på bilden.
Efter restaurangbesöket följde Pompi med oss upp till motellrummet, gav oss en påse med frukt och sa att vi skulle låsa efter oss och att vi inte fick lämna rummet. Eftersom byn var liten så spred sig ryktet snabbt om vilka vi var och varför vi hade kommit. Det var farligt för oss att vistas ute sent utan brother Sam och Pompi i ett område där kriminaliteten var hög. Vi förstod allvaret i det hela och gjorde som hon sade.
Senare hördes skrik och vrål från hängrummet utanför vårt motellrum där ett flertal män hängde. Skriket eskalerade och vi hörde ett dunk på dörren. Det krävdes inte mer för att vi skulle bli livrädda. Pompi hade ju gjort förarbetet och skrämt upp oss. Vi låste in oss på toaletten och skrämde upp varandra med olika skräckscenarier. Vi ville ringa till brother Sam och Pompi men vi hade såklart glömt att ta deras telefonnummer. Vi messade Liviu och fick inom en kort stund ett nummer till dem. Med oss i toaletten hade vi tagit något som vi kunde försvara oss med. Detta var vad vi hittade i rummet.
Efter att ha varit inlåsta i kanske 40 minuter utan att det hände något mer brast vi ut i skratt för att vi hade överdramatiserat det hela. Vi bestämde oss för att inte bli uppskrämda, tog oss ut till sovrummet och skriket utanför rummet fortsatte som vanligt. Camile var inte lika nöjd som Karolina med att gå tillbaka till tryggheten. "Det var ju mer spännande när vi trodde annat" menade hon.
DAG 3
Vi vaknade utvilade och välbehållna. Det var dags för Karolina att göra det som hon hade fruktat, nämligen att duscha håret och låta det blir lockigt. Hur skulle hon klara sig utan sin kära plattång?
Utsikten från vårt motellrum
Dags för frukost
Vi åt frukost på motellet (allt vi beställde var redan betalt)och försökte göra oss förstådda med ”omeletta simpla, omeletta cascaval, Salam”. Folk rökte inne på restaurangen och Camile mådde dåligt av röken så vi fick sätta oss utomhus. Vi började genast prata om om hur det kan uppfattas att vi sitter utomhus och äter. Kanske uppfattas det som ohyfsat om många fattiga som lever i området har dåligt med mat – och vi sitter ute och ”visar upp oss” offentligt när vi äter? Vi hade inga svar, bara frågor och spekulationer.
Vi väntade på Pompi som var försenad. Idag skulle vi till dagisbygget "Gradinitza" där vi skulle leta efter våra säckar från Sverige. Idag skulle vi börja med utdelningen och vi ville komma igång så fort som möjligt för att hinna med så många familjer som möjligt.
På dagisbygget
Containern, Brother Sam och hans medarbetare
Borther Sam bad sina medarbetare att hjälpa oss med säckarna. De förstod dock inte att allt inte var vårt och därför tog de bara ut säckar på måfå. Vi fortsatte att leta efter saker som vi kände igen från Sverige. Vi hittade lite leksaker och ett antal kassar vi kände igen men mycket av det som vi såg i containern var omsorterat eller bara väldigt svårt att hitta.
Containern var väldigt stor och när vi klev in så klev vi ju över lager på lager av säckar.
Längre in så kröp man nästan längs taket som var hett och där inne fanns ingen belysning.
Karolina hittar något hon känner igen
Jajamän...den känner vi igen.
Den är också vår
Sökandet fortsätter
Det känner vi också igen
Och mera igenkännbara saker
Vi kände att vi slösade tid på att leta efter endast våra saker och insåg att huvudsaken faktiskt var att vi tog med oss de saker som familjerna behövde – oavsett om dessa saker kommer från just insamlingen i Örebro eller inte. Vilket fall som helst så kom allting ju från Sverige.
Mel, känner du igen den vita plastväskan?
Vi väntade in en medarbetare som åkt till banken för att växla in våra Euro mot Lei och vi kontrollräknade pengarna lite snabbt
(och ordentligt på motellet senare, allt stämde).
Utdelningen börjar
Om vi tyckt att Baia de Arama sett fattigt ut inne i ”stan” så var det betydligt värre ute på landet. Vi åkte till ett område några kilometer bort där vartannat hus var under all värdighet.
Första huset vi besöker bor sora Lotzina och frate Dan och deras 6 barn. Barnen är lite blyga. Vi har svårt att förstå hur detta ska göras på bästa sätt för att ingen ska känna sig generad över att vi två tjejer kommer och ger pengar och massa saker till barnen. Vi ger i alla fall gosedjur och kläder och 80 Lei (20 Euro, 200 kr).
I andra huset vi besöker bor sora Maria. När vi går upp mot hennes hus står hon och sopar gårdsplanen lite snabbt inför vårt besök. Man ser att trots husets skick så vill hon visa det från sin värdigaste sida. Ett väldigt berörande möte med många varma kramar och kärleksfulla ögon.
När vi vandrar ner på väg mot nästa hus möts vi av områdets alla barn som nu säkerligen fått nys om att vi delar ut leksaker =)
Vi plockar fram det vi har (gosedjur, leksaker) och kaoset är ett faktum. Det är svårt att få en struktur som håller längre än någon minut. Man vill ju inte bara dela ut leksaker utan gärna att de ska få välja någon som passar just honom eller henne men ja, det är lättare sagt än gjort.
En annan familj vi besökte fick vi smyga med pengarna eftersom mannen i huset tog de pengar som fanns och spenderade på annat än mat till familjen. Alkoholism och drogande är vanligt bland dessa fattiga och det är inte så svårt att förstå. Fattigdomen, frustrationen och bristen på framtidshopp och värdighet gör att människor förlorar känslan för rätt och fel och destruktiva livsstilar är vanligt. Pompi menar även (och det har man nog även läst) att romerna länge haft problem med alkoholism och andra sociala problem i familjerna. De har ju levt ett tufft liv i generation efter generation – utstötta och avskydda av alla. De lär sig att stjäla för överlevnad och denna cirkel är hemskt svår att bryta.
Hos sora Anikka blev vi inbjudna i huset och i detta pyttelilla 3-rums ”hus” bodde hon och hennes man med 7 barn. I barnens rum hittade vi en leksakshäst vi känner igen från vårt lass från Sverige. Pompi berättade att de varit och lämnat två säckar några dagar innan vi kom.
Något vi inte kunde förstå är hur dessa människor lever i de här husen under vintern. Många av husen var kalla t.o.m. denna årstid då vissa dagar var 26+ grader. Väggarna var i sten med textiler hängandes över och nästan alla tak såg fallfärdiga ut och med noll värmeisolering.
De hade inga toaletter eller duschar och tvättar antagligen kläderna i en liten bäck som rinner där bredvid.
Efter att vi besökt 5 familjer sammanlagt så började vädret trilskas och det började spöregna och åska. Och vilket åskväder! Det dånade mellan bergen. Men lika snabbt som det kom så var det över på 5 minuter.
Sen var det dags för lunch. Vi åt på samma restaurang som gårdagen fast vi skippade terrassen pga. vädret.
Pompi skämmer bort oss. Vi mår nästan dåligt över att äta oss så mätta efter vad vi sett men vi inser att Pompi bli väldigt glad över att vi har det bra – så vi äter och ser glada ut. Denna måltid slipper vi dessutom både komage och otrevliga djurbehandlingar och äter en god måltid och får italienskt kaffe. Pompi planerar att eftermiddagen ska ägnas åt att besöka ett ortodoxt nunnekloster i Tismana som ligger som en grannkommun till Baia de Arama. Här bor betydligt rikare människor och detta syns tydligt på husen. Vasil och hans fru följer med på utflykten. Hans fru har aldrig varit där tidigare trots att hon bor i Baia de Arama. Även här förstår vi att de antagligen inte besöker detta ställe särskilt ofta men att de vill visa oss sina stoltheter för att vi inte bara ska minnas Rumäniens misär.
Vasil(vår chaufför i Baia de Arama) hans fru och son och vi
Klostergården är belägen på en oerhört vacker plats mellan bergen och hela området andas ”SPA” =)
Nunnorna är heltäckande svartklädda och de är väldigt frånvarande oss. De verkar ha det bra på klostergården och en nunna står och borrar något inne i kyrkan. Det är hundar överallt som springer omkring.
Pompi köper oss ortodoxa armband och små doftande stenar. Hon vill att vi ska ha det för att minnas den här dagen.
Pompi ville bjuda på mat efteråt och trots att vi var allt annat än hungriga så ville vi inte tacka nej. Dagen innan frågade hon om vilka våra favoriträtter var. Karolina försökte förklara att hon tycker om nötkött. För att förklara ordet nötkött på engelska tog vi spaghetti som exempel. Spaghetti är inte Karolinas favoriträtt men språkbarriären gjorde att spaghetti tillskrevs vara hennes favoriträtt och till middag skulle vi inte få annat än spaghetti.
Hos Pompi
Hon berättar stolt om sin dotter Ariana som läser Musik i Timisoara och spelar sedan upp en skiva med henne. Pompi berättar sin livshistoria mellan tårar och skratt.
Pompilia kommer från Timisoara från början och även Sam. Pompi var ortodox och Sam var baptist (protestantisk kristen). När människor från olika religioner gifter sig i Rumänien så måste den ena partnern konvertera. Om det var på detta sätt som Pompi blev baptist har vi svårare att avgöra men så småningom är de båda ändå baptister.
De får en flicka – Ariana och när hon vara var ca 5 år så kände både Pompi och Sam att de hade ett ”kall” till Baia de Arama. De är båda starkt troende (liksom i stort sett hela Rumänien) och ville följa Gud. Därför valde de att lämna Ariana där så att hon fick bo på internatskola och även huset lämnades kvar och står och väntar än. I 20 års tid har de sedan hjälpt människor i detta område och Sam har arbetat mycket hårt. Han börjar kl 8 på morgonen och kommer hem kl 10 på kvällen. Han är även pastor i kyrkan där och sitter på nätterna och studerar Bibeln och skriver predikan.
De första 18 åren bodde de själva bokstavligen i ett råtthål men de senaste två åren har de fått lov att bo i ett hus som de lånar av Restaurang-ägarinnan. Det är här vi är nu.
Att berätta allt detta, vad de offrat för detta hjälp-arbete är väldigt känslosamt för Pompi som gråter mycket mellan orden.
Vi köper med oss 4 skivor med Ariana hem och ber henne ge pengarna till Ariana. Under tiden som Pompi lagar mat så lär vi oss nya rumänska ord genom en ordlista.
Vi får även ta en titt på ritningen av det som ska bli ett dagis, soppkök och brother Sams och Pompis hem.
Vi berättar för Pompi att vi vill träffa många fler familjer imorgon, minst 25 familjer. Pompi säger att vi förmodligen inte kommer att hinna besöka så många familjer men att vi får se.
Vi kommer hem kring 10. Liksom Sam. Vi diskuterar detta med att vi kanske inte får träffa så många familjer som vi önskar och vad vi ska göra åt det. Pompi vill ju så gärna visa oss Baia de Aramas stoltheter så att vi inte kommer hem med en snedvriden bild av byn och detta kunde vi förstå men vi var här av en anledning och vi ville inte att något skulle stå i vägen för det. Diskussionen mynnade ut i en idé att besöka det fattiga området på egen hand om Pompi inte hade tid att följa med oss. Vi ville att vår hjälp skulle nå ut till så många som möjligt även om det innebar att vi riskerade att utsättas för rån och dylikt. Viljan att hjälpa var så mycket starkare än rädslan för att bli rånad.
DAG 4
Även denna dag påbörjades med frukost på motellet. Vid det här laget hade vi lärt oss rumänska hälsningsfraser och kunde beställa frukost på egen hand. Vi lärde oss några fraser som vi kunde säga till familjerna vi skulle besöka, som "hur mår du" och "Gud välsigne dig" (de här människorna var mycket religiösa). Vi repeterar snabbt fraserna över frukosten och hoppas på att minnet inte ska svika oss när de väl behöver plockas fram.
Kvällen innan hade vi bestämt att Sora Sofina skulle komma och hämta oss och gå med oss till Gradinitza (dagisbygget). Vi hade bestämt oss för att hjälpa till med dagisbygget under en hel förmiddag. Brother Sam förvånades över att vi ville vara där och hjälpa till men han verkade uppskatta det. Medveten om att folk i det här landet är väldigt avslappnande kring tider så väntar vi kvar på motellet ett bra tag. Så småningom bestämmer vi oss för att gå till Sofinas hus och knacka på (Pompi hade visat det för oss dagen innan) och när vi kommer dit står det en man innanför staketet som vi antar var hennes granne. Vi frågar honom efter Sofina och han går upp och tittar efter. När han kommer ner säger han ”Gradinitza” och då är det bara för oss att börja vandra ditåt själva.
Med dessa språkbarriärer vi har är missförstånd nästan vanligare än att man faktiskt förstår varann så kanske vi missuppfattat något kring detta. Hur som helst vill vi ju inte bli senare nu är vad vi redan är så vi börjar gå. Passar på att knäppa kort på sjukhuset och skolan och bestämmer oss samtidigt för att besöka dessa imorgon. Sista biten efter skolan och innan Gradinitza går man på något som liknar ett industriområde. Hundarna här kan vara farliga eftersom de är hungriga och lever hemlösa i flock. Emot oss kom det 4 hundar och vi stålsatte oss för att de inte skulle känna vår rädsla. Lyckligtvis passerade hundarna utan så mycket mer än några ögonkast.
Väl framme på Gradinitza ser vi bara män (kvinnorna kommer senare) och Sam tittar på oss lite förvånat. Anledningen till att Sofina inte hämtat oss var att det regnat under natten och Sam ansåg att vi skulle bli smutsiga i leran. Men vi skulle inte låta oss skrämmas av lite smuts och lera. Här skulle arbetas.
Vi kände oss som dugliga arbetare. När dagiset är färdigbyggt kan vi faktiskt säga att vi var där och hjälpte till. Att få ta del av något som kommer att vara så betydelsefullt för byns barn känns underbart.
Solen stack fram någon timme senare och torkade bort allt regn.
Våra arbetsredskap passade oss som handen i handsken.
När det var klart kände vi oss redo för en ny arbetsuppgift
Arbetsledaren (brother Sam) verkade imponerad. Snabbt tilldelade han oss en ny arbetsuppgift men bad killarna på jobbet att inte hälla över så mycket stenar i våra hinkar.
Vi började bli lite trötta
Brother Sam och en av arbetarna
Det tål att nämnas att de som hjälper till med dagisbygget gör det oavlönat. Alla som vill hjälpa till är välkomna och man får jobba hur länge man vill. Alla arbetare bjuds på lunch. Vi tyckte det var fantastiskt att se hur byns medborgare samlades för att bygga upp byn och ge barnen en bättre framtid.
Vi fick specialbehandling på dagisbygget. Brother Sam beordrade en paus och bad några av de andra arbetarna att ta fram två stolar till oss i solen.
Brother Sam visste inte vad pauser hette. Han jobbade stenhårt!
Eftersom vi skulle hinna med en hel del under resten av dagen så avbröt brother Sam oss i arbetet och ordnade så att en man på bygget skjutsade oss tillbaka till motellet.
Vi duschade av oss byggdammet och väntade sedan på Pompi för att äta lunch ihop på restaurangen. Som vanligt var det inte tal om att vi skulle betala för oss. Denna kungliga behandling var både rörande och svår att hantera eftersom det lämnade en känsla av sorg då vi visste att de människor vi snart skulle besöka antagligen var hungriga och mycket troligt aldrig ens ätit på denna lokala restaurang i hela sitt liv.
Vi försökte framföra ännu en gång till Pompi om vår förhoppning att hinna med 25 familjer men med dessa språkbarriärer kunde man inte vara helt säker på att vår önskan nog poängterats.
Efter en snabb kopp kaffe efter maten så hoppade vi nästan ut ur restaurangen för att leta oss fram till den bil som skulle ta oss ut till de nya familjerna. Det var Vasilio som skulle ta oss ut även denna dag och Pompi följde med hon också.
Denna dag körde vi åt andra hållet ut från stan. Förväntansfulla satt vi i baksätet och log åt att vi verkade ha gjort oss förstådda. Äntligen.
Ibland fick vi stanna för att låta en herde med boskap passera.
Plötsligt öppnade sig ett förunderligt landskap. Vasilio saktade in. Vi förstod det som att de sett vår reaktion och att de skulle ge oss möjligheten att ta lite foton. Snart förstod vi på Pompis luriga min att hon högst medvetet tagit oss hit och att hon ville ut och visa oss ännu ett rumänskt smultronställe. Vi gav varandra en blick som betydde ”Okey, det verkar som om detta är betydelsefullt för henne. Vi ser vad detta vackra ställe har att erbjuda men vi gör det snabbt”. Och vackert var det sannerligen.
En sagolikt vacker ortodox kyrka.
Lite oroliga över om tiden skulle räcka till allt vi önskat tog vi oss tillbaka till bilen och visade att vi nu var redo att åka till familjerna.
Kanske tog våra rumäner lite illa upp över vårt lite stressade besök i detta paradis men vi kände att vårt egentliga resmål var alltför viktigt för att låta det rinna oss ur händerna.
Vi for tillbaka på landsvägen under tystnad.
Snart började vägen kantas av lite fattigare hus och då vi kör in i byn möts vi av många barn med familj som står och väntar på oss. Hjärtat stelnar nästan till och vi blir påminda om varför vi egentligen är här.
Vi börjar dela ut
Med erfarenhet från gårdagens leksaksutdelning så visste vi att det gäller att ha en plan för att det inte ska bli kaos. Vår nya plan varade ingen längre stund – snart var det åter igen smått kaosartat. Viljan att få en leksak är stark.
Om gårdagens område bestod av familjer där var tredje hade det svårt så var detta område nästan uteslutande fattigt. Till vår förvåning upptäckte vi att vi kände igen en del av barnen. Detta var samma barn som vi sett gå till skolan inne i Baia de Arama. Eftersom de får hjälp med kläder från dessa hjälpsändningar så ser de ut som vanliga skolelever trots familjens fattigdom. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de barn vi sett promenera till skolan bor i fallfärdiga hus och lever i den misär som vi nu såg. Vi förstod att dessa klädsändningar betyder mycket för barnen som slipper gå till skolan i fattiga kläder. Som romer är de ju illa behandlade ändå men att ändå få gå till skolan i någon form av värdighet anar man är betydelsefullt.
Efter leksaksutdelningen började vi kika runt över området. Denna pojke stod lite längre bort. Han stod för sig själv och bara grät förtvivlat. När vi visade honom att vi undrade varför så började han förklara på sitt språk men vi förstod naturligtvis inte ett ord. Vi ropade på en av ungdomarna som vi lärt oss kunde engelska – Mirona- och hon översatte hans ord. Han hade inte lyckats ta sig fram under leksaksutdelningen och han trodde att han missat sin chans att få en leksak. Det gjorde ont i oss att se den här pojkens starka reaktion som vittnade om hur mycket han värdesatte att ha en ägodel. Lyckligtvis hade vi leksaker över och sprang och hämtade.Säckar med kläder och annat lastades av efter familjernas behov och med hjälp från Pompi försökte vi bedöma familjens situation och ge en rättvis summa pengar utefter sjukdom, ålderdom, mängd barn eller förstörda hus. Vi fick med kramar, minspel och enkla rumänska ord försöka visa hur vi kände för dem och att vi verkligen önskade dem ett lättare liv. Många försökte berätta och få oss att förstå men vi kunde såklart bara ana vad de försökte säga. Vid vissa tillfällen kunde vi ta hjälp av de ungdomar som kunde engelska.
Här fotas vi av Pompi och en av de ungdomarna som hjälpte oss med översättningen – Mirona. Vi försökte få ett foto på alla familjer vi besökte men eftersom Pompi var tillfällig fotograf men hade problem med det kamera-tekniska, så det kan saknas foton på vissa familjer.
Första huset vi passerade tillhörde Vasilios mamma. Där bodde det sammanlagt 6 vuxna däribland Vasilio själv, hans fru och deras lille son David. Huset var bara två rum stort. Ändå var det den familj som verkade ha det bäst ställt i området och detta antagligen tack vare de djur familjen ägde och en större tomt för djurhållningen.
Det var nu många familjer skulle besökas och vi försökte att verkligen hinna med och möta varje familj med värme och omfamning och följa med in i husen för att se hur de hade det. Varje familj fick säckar med kläder och pengar insamlade från Sverige.
Här möttes vi av en mamma med sitt barn.Det kan ha varit fler i familjen men det var inget vi såg till just då.
Vi förstod att även om man skulle ha skänkt byggmaterial så är dessa hus ingenting att bygga på. Ska man ge dessa människor ett hållbart hem måste man kanske bygga om igen från grunden.
Och tvärs över gatan bodde en liten stjärna...
Den lilla flickan i rosa bor hos sin mormor/farmor (äldre kvinnan på bilden nedanför) eftersom flickans mamma och pappa arbetar i ett annat land. Det går troligtvis långa perioder mellan att de kommer hem. Att de ändå hade arbete syntes på flickan som hade lite extra i jämförelse med de andra barnen.
Att livet var hårt för dem syntes tydligt i deras ansikten och i mannens ögon gick inte att ta miste på den sårade stolthet det innebar för en man, som förväntas försörja sin familj, att ta emot pengar av oss unga, utländska tjejer.
Vi önskar så att vårt minne är bättre än vad det är men tyvärr minns vi inte detaljerna kring alla. Deras väldigt rörande berättelser är både svåra att helt minnas och att hålla isär från varann eller att ens uppfatta rätt från början. Kvinnan som håller upp sin son var 25 år och saknade nästan alla tänder. Att hon var i samma ålder som vi var svårt att förstå.
I en annan del av byn bodde denna sötnos...
Dessa pojkar och deras mamma var oerhört fina.små kycklingarna som sprang runt benen.
Men söta var de!
Utan att tveka tog ena pojken tag i säckarna och kastade över ryggen för att att bära.Camile försökte såklart stoppa honom från att bära så tungt men han var väldigt målmedveten och verkade inte förstå vår reaktion.
Nära dem bodde...
..en mamma och två härliga barn!
Nästa familj bestod av...
När man möter någon i den här världen som påminner om någon där hemma så känns allting plötsligt så nära och man känner den sanning som vi alltför ofta glömmer.
Det kunde varit jag. Det här kunde ha varit mitt folk och mitt land.
Folksamling kring vår bil.
Innanför grinden möttes vi av ett par fantastiska ögon...
Detta var en av familjerna som vi önskat att vi kunnat ge mer.Camile blev helt förälskad i denna lilla sötnos. Här förstod vi att antingen den lilla flickan eller hennes mamma bar på en ögonsjukdom som till slut gör dig blind.
För att få medicinsk hjälp krävs en hel del pengar.
Här möttes vi av snälla och hoppfulla ögon.Detta var en av de husen som vi inte gick in i. Det kan ha berott på att de inte ville att vi skulle se hur det såg ut. Ibland kände vi oss naturligtvis dumma över att fota all misär och därför är de flesta fotografierna på familjen med husens framsida i bakgrunden.
De är ofta där husen ser som bäst ut.
När vi först kom till Rumänien upptäckte vi att många hus hade väldigt färgglada fasader såsom turkost, rosa eller mint-grönt.
Det var först efter ett tag som vi förstod att det var romernas hus som var målade på detta sätt. I dessa riktigt fattiga områden var det ofta som om färgen endast räckt till framsidan på husfasaden. Som om man absolut vill visa sin kultur och tillhörighet men har inte pengar till färg på alla väggar. Hur som helst var det väldigt färgglatt och fint!
Huset bestod av två mindre rum där det första rummet hade ett stort hål i taket där det antagligen både regnar och snöar in vid jämna mellanrum.
Ibland bara vet man inte vad man ska säga.
Man kan bara känna efter hur det borde kännas att leva med detta och inse att man nog aldrig ens kan föreställa sig.
vill sjunga för oss.
Detta ögonblick är ett av de käraste från hela resan.
På väg en liten bit nedför kullen till ett annat hus..
Utanför gården står byn och väntar. Intresset för vårt besök i byn är stort och det är uppenbart att detta inte händer särskilt ofta.
Barnen är väldigt nära, vill kramas, pussas och bli fotade tillsammans med oss. Överväldigade över detta bemötande och alla känslor så känner vi att vi snart måste hämta energi.
Huset nedanför den lilla kullen bodde...
Deras mormor/farmor talade oavbrutet på rumänska till oss och vi är osäkra på om hon upptäckte att vi inte förstod språket.
Hos en annan familj...
Många mammor vi mötte var i samma ålder som vi.Denna lilla kille hade väldigt ledsna ögon. Vi märkte att en del föräldrar gärna ville uppmana barnen att le och se tacksamma ut. Men barn kan bara vara sig själva =)
Vad bär han med sig?I huset bredvid bodde...
En riktigt charmig familj med härliga leenden.Pappan kände vi igen som en av arbetarna på Gradinitza(dagis-bygget).
Dessa pojkar stod gärna på håll och var med men var lite för blyga för att våga sig ända fram.Vi fick en känsla att detta var en familj som hade det extra svårt på något sätt.
Eftersom hundarna var farliga fick vi inte komma in i huset.
Hon hade bakat majsbröd över öppen spis, och bjöd på fantastiskt fläskkött och fläskkorv (som tyvärr Camile fick stå över) samt en underbar ost.
– vackert som ett konstverk .
Vi båda slogs häpna av den fantastiska mat som dukades fram.Detta är verkligen en måltid ingen av oss glömmer. Vi kunde inte ha känt oss mer välkomna.
Återigen drabbas man av känslan att man nästan skäms över att äta sig mätt såhär.
Klädsäckarna hade tagit slut och Camile som hållit koll på våra pengar undrade om det var så att vi glömt lite pengar på motellet eftersom vi verkade ha mindre pengar än beräknat. Av dessa anledningar åkte vi tillbaka en sväng in till Baia de Arama och fyllde på med säckar och sprang upp på motellet för att kika efter om vi glömt pengar där. Som tur var låg pengarna där och vi kunde pusta ut då tanken på att vi kunde ha blivit bestulna fanns där som en oroväckande tanke. Pompi kände sig trött för dagen och vi släppte av henne hemma innan vi tog en sväng ut till byn igen.
Som vi önskar att vi mindes fler detaljer av dem.
Invid ett vackert blommande träd...
...bodde en väldigt fin tonårsdotter med sin mamma.Många av barnen samlades här vid bänkarna så vi passade på att få ett fint kort!
De visade oss ett ägg som deras höna precis hade värpt!
Många vi besökte hade höns och små kycklingar.En del hade dessutom små kycklingar inomhus i en låda.
Här bodde en föräldralös flicka (bild nedanför) hos sin moster med dennes familj.
Tydligen fanns här stora problem och
vi fick uppmaning från Pompi att ge pengarna till flickan istället.
Mirona var oss till stor hjälp de här dagarna eftersom hon var så duktig på engelska och väldigt väldigt mån om att hjälpa oss i allt.
Underbara barn vad vi saknar er!
När detta gick upp för oss – på riktigt - att han spenderat sin sista dag med detta istället för att vara med sin familj och sin lilla son så ville vi bara krama om honom.
Vi följde i alla fall med till de sista familjerna.
De bodde inne i Baia de Arama. Vi hade pengar till ett par familjer men vi hade inte väntat oss att en stor del av gatan skulle komma ut och vädja efter pengar. Människor ville ha vår uppmärksamhet från alla håll och förklara varför just de var i stor nöd.
Här kändes det plötsligt som om läget blev lite hotfullt och vi förstod att några yngre män sa något om oss som inte var okey och som våra tolkar inte ville översätta. Vi delade ut lite leksaker men åkte sedan ganska snart mot motellet igen.
Ett par gånger under denna dag kändes det som om känslorna kom ifatt oss och exploderade utan förvarning. Väl på motellet kändes allt som hänt under dagen mycket underligt och overkligt. Samtidigt som vi haft en av vårt livs viktigaste och mest betydelsefulla dagar så var känslorna kring det svåra att hantera. Camile kände att hon skulle behövt en promenad men eftersom vi fått stränga order att hålla oss inlåsta under mörkrets timmar så försökte vi samla oss över en kopp kaffe. Båda hade svårt att sova och det hade inte varit sant att skylla detta på kaffet.
Dag 5
Morgonens första timme spenderade vi med frukost vid ett bord precis utanför hotellet. Det brukade vi göra. Där träffade vi en pratglad ung herre som vi aldrig lyckades att helt förstå oss på men som ville att vi skulle vakta hans cykel. Och ja, vi satt ju där så varför inte? Efter detta kom han glatt fram och pratade varje gång vi sågs. Varje gång vi skildes åt så log han åt oss och ropade ”Bye and kiss!”
Denna dag kände vi att vi ville spendera i ett lugnare tempo men ändå besöka de ställen vi inte hunnit med ditills. Sjukhuset, skolan och den kyrka dit de romer vi mötte igår gick till en gång i veckan.
Sen vi kom till Baia de Arama så hade vi gått förbi sjukhuset flera gånger men nu var det alltså dags att kika innanför väggarna. Vi visste att Per hade skänkt sjukhusutrustning till något sjukhus i stan men pga kommunikationsproblem så fick vi aldrig riktigt klart för oss om det var just detta sjukhus det handlade om.
Det var som att komma in i ett skal där innerväggarna var smutsvita och spruckna.
Enligt Pompi så är sjukvården i Rumänien inte helt fungerande pga. att pengar saknas och trots att sjukvården i Rumänien är gratis så är det stora problem med korruption. Läkarna begär helt enkelt alltid pengar av sina patienter och stoppar sedan pengarna i egen ficka. Detta är ingenting som vi kan understryka genom annan research men det är så det berättas för oss.
Den lilla personal vi möter släpper motvilligt in oss och säger åt oss att vi inte får fota.
Utan den charmerande Pompi som verkligen kan snacka för sig så hade vi antagligen aldrig kommt in.
Naturligtvis fotade vi ändå men vi fick vara ständigt på vakt eftersom de var misstänksamma och såg till att hela tiden befinna sig i närheten.
Trots att vi hört om många sjuka så förstod vi att i den fattigdom romerna levde så hade de förstås aldrig pengar till riktig sjukvård. När vi kom dit fanns där bara 1 patient – en liten pojke som var där tillsammans med pappa. De var rumäner (inte romer).
Pojken hade bronkit som är en kronisk lungsjukdom och han andades hela tiden som om han hade andnöd. Medicinen var väldigt dyr för familjen trots att både pappa och mamma hade bra arbeten och medelklasslön. När man såg deras ögon som var djupt spårade av familjens situation. Exist-pengarna började ta slut så Camile gav dem 20 euro ur egen ficka. Pappan började gråta.
Ni ska veta att det här var en svår situation att gå ut ur med någon slags stolthet. Det blev så tydligt hur inte ens en rumänsk medelklassfamilj kan få leva i ekonomisk trygghet när det kommer till något så viktigt som sjukvård. Hur ska då de som är betydligt fattigare klara sig? Och vi i Sverige klagar något enormt på vår sjukvård. Detta var verkligen en ögonöppnare.
Då vi var påväg ut från patientrummet så möttes vi av en mamma som bar sin 10:åriga (?) dotter i famnen och dotter skrek och var förtvivlad. Hon hade någon form av mental funktionsnedsättning.
Som vi förstått det så är ett barn i Rumänien med dessa speciella behov något väldigt tabubelagt och många gömmer undan sina barn. Barnet kräver ju dessutom ständigt närvarande av någon vilket gör att det blir svårt att arbeta för föräldrarna. Livet blir svårt.
För er som kännner någon eller har arbetat inom den svenska vården med fysiska och mentala funktionsnedsättningar så vet ni säkert att det ändå finns en massa hjälpa att få t.e.x. i form av Hjälpmedelcentralen och Barn-och ungdomshabiliteringen där man får tillgång till alla möjliga hjälpmedel för kommunikation, rörelsehinder och medel som underlättar dagliga behov som att äta.
Här har de ingenting av detta.
Vi gav 30 Euro från Exist till mamman med sitt barn.
Båda dessa möten på sjukhuset var...rörande. Vi har nog båda väldigt svårt att släppa de här människorna. Läkarna började dock bli mer och mer otåliga med vårt besök och det kan hända att de anade att vi fotade eller åtminstone var de uppenbarligen rädda över vad vi skulle se. Vi blev ändå aldrig genomsökta efter kameror men däremot blev vi efter detta utschasade och visade till dörren.
Efter gårdagens alla intryck och nu även detta så började det kännas som om vi behövde något upplyftande. Vi började vandra till skolan som låg precis i närheten.
Vi mötte flera romska barn från gårdagens besök och återigen slogs vi av hur viktigt det är med hela, rena kläder för de romska barnen för att lättare utstråla en jämbördighet med de andra rumänska barnen. Intrycket av skolan var positivt! Pompi pratade med rektorn angående vårt besök och vi fick tillstånd att kika in i klassrummen!
Det var naturligtvis relativt kalt på väggarna och skolbänkar som sett bättre dagar men lärarna kämpande på mycket genom användandet av gratis/skräp/natur-material som dessa bild-byggen av hus eller bokstaveringen med syrénblommor.
Smart!
Här var ett lite mer påkostat klassrum för de äldsta. Här fick vi en syrénbukett av en elev!
Här visar två av de romska flickorna hur skolans toaletter ser ut. De är placerade utomhus och ståendes flera meter ifrån känner man stanken.
Under lunchtid fick Karolina agera hjälte på hotellrummet eftersom Camile inte gillar småkryp. Den mycket skrämmande och stora spindeln hade tagit sig in genom badrumsfönstret och ligger på bilden under Karolinas sko. Tragiskt slut för den stackarn.
Här serveras den fantastiska rumänska soppan (Tjorba) på vår stammisrestaurang där vi alltid blir väldigt omhändertagna av Pompis vännina som äger stället. För en restaurang i Baia de Arama är det däremot svårt att gå runt och detta gäller ju egentligen all form av näringsverksamhet eftersom samhället är mycket fattigt. I en av Pers hjälpsändningar så har han skickat med arbetskläder till personalen och deras bordsdukar är omsydda svenska gardiner !
En katt som bodde under trappan till vårt hotell. Hennes ögon var inte friska och hon var höggravid.
Personlen på hotellet har här gett henne lite mat. Det var annars väldigt olika hur människor behandlade djuren här. Vissa gav dem mat och klappade dem, men vi såg även en hund bli sparkad och en katt bli slängd i en påse i soptunnan. Pompis förklaring på alla hemlösa djur som fanns i staden (de var överallt) var att invånare skaffade djuren när de hade det bättre ställt och när de fick en nedgång i ekonomin så fick djuren klara sig själva eller bara bli matade ibland- ute på gatan.
Vi hade ingen aning om hurvida dessa barn får godis ibland eller inte. Antagligen inte. Därför gick vi till en liten affär och köpte det mest färggranna godis vi kunde hitta. Man minns ju känslan som barn och hur lycklig och lockad man kunde bli av bara godispappret! Efteråt blev vi nästan för nöjda och var tvungen att kika vidare i en tillaffär efter mer godis!
Nedanför ser ni vilken skatt vi fick med oss till motellet!
Med några timmar över. Ja, vi kanske bara ska ta oss ut på en promenad med en glass i solen?
Vi slog oss ner på en parkbänk utanför en affär där vi köpt varsin glass. Eftersom vi lärt oss några ord rumänska så kunde vi höra folk prata om oss när de gick förbi. Tydligen var det sällan som folk kom på besök utifrån och vi stack nog ut från mängden. Att vi sedan delade ut pengar hade säkerligen spridit sig. Väldigt snart började det samlas skolbarn runtom oss och även en äldre herre kom fram. 
En del av barnen var romska barn vi redan kände och några var rumänska (ortodoxa) barn. Även om vi satt och pratade på engelska allihopa så förstod vi att dessa barn aldrig leker ihop annars. De rumänska barnen visste att de var av ”högre rang” och de romska att de var ”lägre”. Detta sociala mönster såg vi ofta – inte bara här. Det var för det mesta inte uttalat utan en redan etablerad, tyst ordning. Jobbigt i hjärtat att se förstås. Hur som helst fick vi mycket kärlek av alla barnen och chansen att vara ”apa” på cirkus ett tag till innan vi begav oss till hotellet för att fixa oss inför kyrkbesöket.
Detta var en kyrka av äldre tradition och därför satt män och kvinnor på olika sidor. Pompi och Sam ansvarade tillsammans för kyrkan och Sam var präst. Barnen sjöng sånger och en projektor visade sångtexten på väggen. När det var bön så turades kyrkobesökarna om att be högt och många gånger så kunde man, utan att förstå orden, känna att de grät ut sina sorger över livet på detta vis. Sam som inte var så bra på engelska gav oss ändå några offentliga ord om att de var tacksamma över att vi var där. Det kändes stort.
Snart var det dags för godisutdelning! Den här gången blev det inget av det kaos vi sett tidigare (vi var ju trots allt i en kyrka) och de satt lydigt i sina bänkrader och tackade artigt för godiset.
Pompi begav sig hemåt för att laga det sista kvällsmålet åt oss eftersom vi dagen därpå skulle åka vidare genom landet - till ett barnhem.
När alla vuxna lämnat kyrkan och det endast var vi och barnen så bubblade allt över i skratt och lek.
Camile provade en auktoritär roll på predikstolen och barnen överröste oss med nya syrénbuketter och ville knäppa kort, kramas, prata och skoja hela tiden, ett underbart minne!
Vi bestämde oss för att vi skulle ge oss ut och leta efter en park att leka i och vi hittade en liten, liten runt hörnet. På vägen dit började barnen sjunga sin favoritlåt ”Amin ’alleluja” (från kyrkokören) och de bara sjöng och sjöng och sjöng – allihopa! Ni kan ju tänka er hur byn reagerade? Män och kvinnor stannade upp och stod längst gatan och följde allt vi gjorde på håll.
Detta var helt klart något uppseendeväckande.
I den lilla parken började vi leka lekar som ”Följa John” och ”Spegelbild” och vi kan nog aldrig förklara riktigt hur fantastisk atmosfären var. Vi och alla barnen var lyckliga. Så himla lyckliga.
De försökte visa lite av deras lekar men det var så himla svårt att förstå så allt slutade oftast i stora skrattanfall. De visade oss en typisk romsk dans där man skakade på händerna på ett visst vis och tyckte det var otroligt roligt när vi provade på detta.
Det började bli mörkt. Men det var så otroligt svårt att förmå sig att lämna dem så tiden bara gick.
Vi förstod att maten hos Pompi kallnat för länge sen och att hon antagligen inte var särskilt glad på oss. Pompis hade ringt vår vän Mirona flera gånger och uppmanat henne att be oss komma.
Så fort vi försökte säga adjö så ville de kramas och kramas och en flicka grät och fick oss andra att också börja gråta.Till sist stod vi ändå alla tillsammans och höll om varann. Hårt.
Innan vi kunde lämna den där parken så hade det blivit mörkt.
Eftersom människor var fattiga och kriminaliteten sades vara stor så var vi inte tillåtna att gå ut i mörker själva. Barnen däremot sprang ju runt i stora gäng tillsammans och de blev till slut ett par av dem som fick följa oss genom mörkret till Pompi.
Märklig känsla. Vi skyddades av barn.
Väl hos Pompi så var det lite tufft att förklara för henne varför vi valt barnen framför henne. Eftersom att samhället är så pass traditionellt så kan det hända att vårt val uppfattades konstigt. Man kan tänka sig att barn uppfattas mer som ”ofärdiga”vuxna och att det måste vara något fel på henne om vi valt att spendera den sista kvällen med barnen. Men vi tror ändå att hon till slut förstod.
Det blev en lång kväll hos Pompi och Sam och vi lät varann förstå att den här vistelsen var något utöver det vanliga och att vi verkligen hoppades att någon gång i livet få ses alla igen.
Vi fick skjuts hem och Pompi följde oss till hotellet och såg till så vi kom in på rummet och låste dörren. Det bestämdes en tidig frukost hos Pompi och Sam innan vi sedan skulle lämna vårt Baia de Arama. Vi sov bara några timmar.
DAG 6
En svår morgon att komma upp - vi var ju hopplöst trötta efter få timmars sömn och dessutom skulle vi lämna Baia de Arama och låta våra minnen här bli till historia. Vi kände dock att vi hade gjort allt vi kommit dit för att göra – ge hopp. Efter den fantastiska gårdagen kändes det som att vi faktiskt lyckats.
Ändå sedan vi träffade Liviu så hade vi propsat på att få besöka ett barnhem eftersom att det var något vi har pratat om att göra redan i Sverige. Han lovade att fixa så att någon kom och hämtade upp oss i Baia de Arama och skjutsa oss till ett barnhem som de hade kontakt med och där vi skulle få bo under en natt. Det var alltså detta vi skulle göra nu, dag 6.
Kom på att vi måste få kort på vår fina syre´nbukett!
Detta blev sista fotot på vårt hotellrum på Casa Alba.
Vi blev hämtade från hotellet. En av flickorna från igår hade följt med Sam för att möta upp oss. Hon måste ha varit lika trött som vi! Så otroligt fin tjej som vi verkligen önskar att vi mindes namnet på.
Frukost hos Pompi och Sam – och vilken fin frukost! Vilken värdinna hon är! Vi hade tagit med en present från Sverige – en blommig tee´burk från Åhléns med ett härligt rött teé och Pompi blev rörd.
Snart dök det upp en bil på grusplanen och ut kom en man i 30:årsåldern, Mike, och en tjej i vår ålder.
Detta var alltså dem vi skulle åka med till barnhemmet.
Vi berättade om Exist, arbetet och alla er i Sverige och om allt som hänt under resan –det blev mycket skratt blandat med sentimentala léenden. Mike var mycket bra på engelska vilket blev en stor lättnad då han kunde förklara för Pompi på rumänska det som vi inte kunnat förklara tidigare.
Vi som varit vana vid att kommentera vissa roliga/annorlunda företeelser på svenska (bara oss emellan) upptäckte ju snart att Mike kunde svenska!
Han hade ju bott i Sverige och arbetat för Per under långa perioder visade det sig. Så helt plötsligt kunde vi prata om saker i Sverige och som han kände till! Vilken skön känsla!
Vi åkte en sista gång ner till Gradinitza och ”5 minuters” stopp blev säkert en halvtimme. Vi passade på att knäppa lite kort på de hårt arbetande kvinnorna!
Det blev oundvikligen dags att börja åka och vi fick säga adjö till alla. Vi skänkte 1000 kr till dagisbygget.
Efter massor av kramar och kärleksförklaringar och löften om att någon gång ses igen, så sätter vi oss slutligen i bilen för att resa i nordöstlig riktning och djupare in i Rumänien .
Mikes ressällskap och vän minns vi tyvärr inte heller namnet på. Hon studerade i alla fall konst vid universitetet i Timisoara. Detta var första gången vi träffat på någon i vår ålder som vi lättare kunde relatera till oss själva med. Hon var ju ung, bodde i en modern större stad och studerade på universitetsnivå. Därav kände vi oss få en ny och lite bredare bild av Rumänien – en som inte bara byggde på fattigdom och utanförskap.
Det blev några intressanta timmar i bilen på väg till barnhemmet.
Vi visste inte riktigt vart exakt i Rumänien detta låg men vi tror oss veta att det låg i närheten av Hateg. Åtminstone låg det mitt emellan höga berg och det fanns flera sjöar i närheten.
Framme.
Vi stannade till vid barnhemmet och hälsade på personalen.
Vilket fantastiskt ställe! Så otroligt vackert! En liten pittoresk by där vi hade gångavstånd till vattnet. Det var som ett vykort av ett drömmarnas barnhem som låg placerad mitt i grönskan, med utsikt över murrigt gröna berg och där de högsta topparna bar på ett vitglänsande snötäcke.
Tomten bestod av en stor omgivande trädgård med volleybollplan och toppenfina lägenheter som vi fick bo i. Dessutom med ett tillhörande pingisbord som vi använde en del.
Detta är anledningen till att vi inte gav några pengar hit. Vi hade hört redan innan att de hade det gott ställt och därför gav vi bort alla pengar i Baia de Arama istället.
Nu när vi var här så såg vi tydligt att det varit rätt beslut.
Vi packade bilen full med mat och det sades att vi skulle äta detta uppe på ett stort berg intill barnhemmet, så vi satte oss i bilen och började köra uppför branten.
Utsikten blev förstås ännu vackrare ju högre upp vi kom och väl där var det fantastiskt.
Det sprang hästar över berget och en förfallen, mörknad stuga fick oss att drömma om hur det vore att vakna upp till denna utsikt varje morgon.
Det tog ett tag innan vi förstod att alla människor som var där uppe tillhörde samma sällskap och Mike presenterade oss för barnhemsföreståndaren. Vi upptäckte även att de barn som nu bodde på barnhemmet inte var särskilt små och dessutom inte särskilt många – resten av gänget tillhörde en kyrka i Timisoara som också skulle sova över på barnhemmet.
Detta var lite snopet eftersom vi föreställt oss en mängd små 5-10:åringar. Vi hade ju köpt med godis från Baia de Arama med glänsande papper som såg ut som små fotbollar. Lite av ett misstag, haha!
De i kyrkogruppen var alla i samma ålder som oss själva och många studerade på Universitet och några hade jobbat i Sverige för Per Stridh. Mer hemma än så här kunde vi knappast känna oss?
Resten av dagen spenderade vi med dessa ungdomar – pratade, diskuterade, skrattade och spelade bordpingis. 
Camile träffade en annan psykologstudent att diskutera deras gemensamma utbildning med. Att möta de här unga människorna visade sig spännande på många sätt.
Dagen efter skulle gruppen uppträda i en kyrka och vi fick lyssna på genrepet samma kväll.
Efter de här dagarna var man dock väldigt utmattad så vi tog en tidig kväll.
Ensamma fick vi chans att diskutera dagens händelser.
Något som förvånat oss var att de här unga människorna hade en sådan öppen negativ syn på romer och att skämt/punch-lines om romer var något accepterat och fullständigt naturligt för dem. Vi tog upp vår syn på det hela men i slutändan så är det naturligtvis en värderings-fråga som man inte kan argumentera sig fram i. Vi har ju mött denna syn på romer även i Baia de Arama och man får förstå att detta är något djupt rotat här i Rumänien. Här ska tilläggas att man så lätt vill slå sig för bröstet och tänka att detta aldrig skulle hända i Sverige – dock är vi nog rörande överens om att Sverige inte på något sätt är befriat från fördomar eller missnöje över utvalda folkgrupper – skillnaden ligger snarare i att vi svenskar oftare vet vad som är OK att yttra sig om öppet och väljer istället att yttra dessa åsikter inom slutna rum. Det gör det knappast mindre sorgligt.
Tillbaka i lägenheten upptäckte vi att någon glömt att stänga alla fönster men det var inte så mycket för kylans skull vi brydde oss. Det var snarare alla de stora spindlarna som numera huserade i dörrspringor, på toaletten och i Karolinas säng. Stora spindlar. Trots spindel-skräcken tog sömnbehovet över och vi fick äntligen sova ut.
DAG 7
Morgonen påbörjades med en stor frukost i matsalen och sedan for vi iväg mot kyrkan. Det var ju trots allt söndag. En kille från gruppen satt snällt och översatte allting som sades till oss på engelska.
Hela dagen hängde vi med dem på allt vad de gjorde i deras kyrkogrupp och fascinerades över likheter och olikheter med samfund i Sverige. Att Karolina, som är uppvuxen i en kristen familj och Camile, som är uppvuxen i en muslimsk familj, betraktade sig som bästa vänner var exempelvis något väldigt underligt för dem. Här var människor födda inom olika religioner naturligt separerade. Detta är naturligtvis grundat på de människor vi mött och behöver ju inte gälla hela Rumänien.
Vi hade inte satt någon bestämd tid denna dag för när vi skulle åka mot Timisoara och ända sedan vi kom till barnhemmet dagen innan så hade vi försökt att få lite enskild tid med barnhemsföreståndaren Michael, för att han skulle kunna berätta hemmets historia. Men alltid tycktes det komma upp något annat! Till slut fick vi loss en stund på kvällen där han berättade om små och stora händelser som varit betydelsefulla. Han berättade att några av kyrkogruppens unga tidigare hade bott på barnhemmet och att Liviu och Per varit med och finansierat mycket genom åren.
Efter en stund var det något som dök upp igen och Michael var tvungen att avbryta. Dock kände vi att vi fått veta allt vi ville och vi kände oss övertygade i att detta barnhemmet verkligen tog hand om de sina. Michael kändes väldigt varm och välkomnande i sitt sätt. Vi tackade för att vi fått möjligheten att bo där, äta fantastiskt gott och träffa alla.
Mörkret började falla och det var dags att börja åka då det skulle ta många timmar härifrån och till Timisoara. Med oss i bilen åkte psykologstudenten Otilia och konst-studenten (vi inte minns namnet på) och Mike som körde.
Vi måste få säga några ord om Mike – som också varit så otroligt omhändertagande under den tid vi hann spendera tillsammans. Han kör som en galning, skämtar i varannan mening men har en blick som säger att detta är en väldigt fin kille. Vi kände oss väldigt trygga i hans sällskap!
En märklig läsk vi blev rekommenderade att köpa. Karolina klarade inte av mer än en klunk men de andra älskade den!
Det var först en bra bit in på natten som vi körde in bland bekanta byggnader i Timisoara och en väldigt trött Liviu mötte upp oss i morgonrock innanför grinden till hans hus.
Vi var alla trötta och vandrade mot sängen så snart vi kom in. Gästrummet var väldigt fint ordnad för oss så det var bara att lägga sig och försöka sova några timmar innan vi skulle upp för att resa mot Ungern och flyga hemåt.
DAG 8
Klockan ringer och vi kommer nog nätt och jämt upp. När vi kliver utanför dörren så har Livius fru Dana gjort i ordning en underbar frukost och återigen slås vi av tacksamhet över hur otroligt fint mottagande vi fått av alla människor vi mött. Här blir man lätt lite slagen av tanken att denna resa kunde gått hur som helst. Den dagen vi lämnade Örebro för att resa mot Rumänien så visste vi ingenting om hur resan skulle gå till.
Vi visste bara att vi skulle åka med en engelsktalande rumänsk herre som hette Liviu och som Karolina pratat med på telefon 2 gånger, kort tid innan resan, samt att en kvinna vid namn Pompilia skulle ta hand om oss i ett samhälle som hette Baia de Arama dit vår hjälp skulle gå.
Det var i stort sett allt.
Att vårt flyg dessutom gick till och från Ungern (istället för det mest troliga alternativet - Rumänien) var ännu en överraskning vi fick veta av en slump - en timme innan flyget gick - och att vi sedan inte skulle ha kvar vår trygga ledsagare Liviu utan åka till Baia de Arama med två nya människor som vi skulle ha problem att göra oss förstådda på engelska med..., ja, listan kan göras lång på den här resans många överraskningar.
I slutändan känns det helt fantastiskt att alla dessa händelser bevisade ytterligare en gång att ingenting är omöjligt - ALLT är möjligt.
Ingenting under resans gång kunde på något vis varit bättre, mer givande eller förstärkt känslan mer av att den goda viljan finns hos långt många fler människor än man kan föreställa sig.
Vi var trygga, mätta, säkrade,varma och hade människor som brydde sig om oss från dag 1.
Vi är enormt tacksamma över detta med tanke på att vi befann oss i ett helt främmande land med främmande människor och dessutom betalade vi knappt en krona för något eftersom allting på något lustigt och oväntat vis redan var betalt och klart för oss. Vi vet fortfarande inte vad detta handlade om men vi anar att det är Per som ligger bakom det och det är nog något vi får prata om nästa gång vi ses, Per.
Dana skickade med oss smörgåsar och annat gott att ha i taxin på väg till Ungern. Tack!
Under färden var det som om vi äntligen kunde slappna av och börja tänka tillbaka på allt som hänt. Vi tittade på kort, skrattade och diskuterade kring allt medan den rumänska/ungerska radion i Taxin spelade svenska klassiker som Abba, Roxette och Emilias ”Big, big world”. Märkligt!
På flygplatsen var det mycket folk och i det småtrötta skick man var i så började det kännas skönt att vi snart var hemma.
Efter en tids väntan så fick vi äntligen komma upp på planet (som utan problem med askmoln) lyckades flyga oss hem tillbaka till Sverige.
Vår hela resa hade varit inom loppet av tiden då askmolnet härjat som mest över Europa och fantastiskt nog påverkade det inte vårt flyg varken dit eller hem.
Vi visste fortfarande inte riktigt vilken flygplats våra biljetter gällde till men det visade sig vara samma som tidigare, strax utanför Göteborg.
Vi letade upp en buss som gick in till stan och några minuter senare satt vi på bussen på väg till Göteborgs centralstation.
Camiles mamma ville gärna bjuda oss på middag, hemma i Mariestad. Karolina kände sig dock väldigt trött efter resan och beställde istället biljetter direkt hem till Örebro. Camile fick bestämma sig snabbt och hoppade då på Mariestadståget som gick kort därefter.
Här på Göteborgs station skildes vi alltså åt efter denna fantastiska resa och åkte åt varsin stad - var och en med sina egna intryck, minnen och tankar om det som hänt.
Det ska sägas att de här minnena har väckt mycket olika känslor i efterhand och vi är nog glada att vi skrev berättelsen först nu, 5 månader senare, när allt har fått chans att smältas och distanseras ifrån. Det är lättare att sätta fokus på vad som verkligen var viktigt, vad som är värt mest och även få loss de jobbiga känslorna kring resan. För jobbiga insikter blev det också förstås.
Att vi aldrig var hungriga när de fattiga romerna kanske sällan var mätta.
Att vi blev så bra behandlade när romerna var så öppet dåligt behandlade.
Att vi så lätt bara åker hem och återgår till vår vardag som ”fattig” student medan dessa människors framtid är mycket osäker och denna framtidsutsikt gäller generation efter generation.
Att vi trots denna resa och allt vi har sett - aldrig någonsin kan föreställa oss hur det är att leva som rom i Baia de Arama.
Att vi kom med så lite men att det betydde så mycket, blev nästan genant eftersom det betyder att vi människor med små medel kan göra stor skillnad i världen – vi skulle alltså kunna göra så mycket mer.
Samtidigt.
De ögon vi mötte uppe i denna bergsby och tacksamheten de visade talade om så mycket mer än glädjen över pengar till mat och varma kläder – de talade om hopp och om en tro på livet och människor.
Det är precis därför som projekt Exist startade. Det var vårt mål.
Alla ni som gjorde det möjligt för oss att få förmedla den känslan – ni har flyttat berg.
Vi vill tacka alla underbara, fantastiska människor som vi har mött under detta projektets gång och detta är ett minne för livet som har förändrat vår syn på världen.
Vi har planer på att utveckla Exist till ett annat projekt men när, hur och om detta sker är osäkert just nu. Tills vidare hoppas vi att det finns fler människor som är redo att bära facklan.
Kära fackelbärare, slösa ingen tid med att tveka. Du kan aldrig veta vad som är möjligt förrän du utmanar det av hela ditt hjärta.
Så, just DO it!
